Tagg Wahlström & Widstrand

Utvandrade

Originaltitel: Die Ausgewanderten. Vier lange Erzählungen
Författare: W.G. Sebald
Översättare: Ulrika Wallenström
Utgivningsår: 1992
Tryckår: 2002
Originalspråk: Tyska
Sidantal: 219
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-18191-1

W.G. Sebald, hävdar jag ofta, är den författare som jag oftast återkommer till när försöker skriva själv. Inte för att jag vill härma honom, hans stil är för säregen och – vill jag hävda – för långt från min egen (även om jag ibland kan komma på mig med att försöka efterlikna den när jag skriver småsaker. Nej, det är något med hans förmåga att observera världen och berätta om det han ser, som gör ett outplånligt intryck på mig. Så har det varit i Saturnus ringar och Svindel. Känslor, och så är det även i Utvandrade som jag nog tycker är starkast av de tre jag läst.

I Utvandrade söker W.G. Sebald utforska några från Tyskland utvandrade vars banor han på olika sätt korsar (till viss del för att även han var utvandrad). Uppdraget är prestigelöst, men trots det utfört med stor varsamhet och värme. Trots att personerna är ganska olika – kirurgen Henry Selwyn som var Sebalds hyresvärd i början på 70-talet, Paul Bereyter som var hans lärare i skolan, gammelmorbrodern Ambros Adelwarth och konstnären Max Aurach – blir det snart uppenbart vad de har gemensamt, inte bara med varandra utan till viss del med författaren: ensamheten. Alla har de sökt eller tvingats till ensamhet och på något sätt funnit sig i det genom projekt, resor eller intressen. Det känns aldrig tragiskt, vilket är rätt viktigt.

Till skillnad från de andra två böckerna jag läst av Sebald känns Utvandrade mindre splittrad. Även om historierna inte hänger ihop så är temat tydligt och utsvävningarna mer kontrollerade. Den röda tråden är enklare att följa. Kanske beror det på min läsvana (jag har läst mer liknande texter sedan de andra) och i så fall är ju progressionen bra, förmodligen är det delvis det och delvis de subtila skillnader som skiljer Utvandrade från de andra.

Stilmässigt känner man förstås igen sig. Till en början kan språket, med vindlande bisatser och ord som inte direkt används i dagligt tal, vara en aning svårgenomträngligt, men för mig blir det snart en bagatell som snart glöms bort tack vare hur fantastiskt det är att få läsa Sebalds historier. Språkligt också.

Utvandrade gjorde mig inte mindre påverkad av W.G. Sebald och jag känner hur det vore oerhört häftigt att göra liknande historier och (skenbara?) efterforskningar. Den är det bästa jag läst av honom hittills, och med bara Austerlitz kvar från hans repertoar inser jag att jag snart kommer mötas av en tomhet sprungen ur att det inte finns något kvar att läsa. Därför sparar jag nog den karamellen ett tag.

Virvlande löv

Originaltitel: La hojarasca
Författare: Gabriel García Márquez
Översättare: Peter Landelius
Utgivningsår: 1955
Tryckår: 1983
Originalspråk: Spanska
Sidantal: 173
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-14400-5

Jag känner mig lite som en historiker med glasögonen på nästippen söker finna rötterna till, i mitt fall, Gabriel García Márquez författarskap. Och även om jag inte är hänförd av fyndet så kan jag ana (visserligen med facit i hand, det medges) vartän det bär av efter den nobelprisbelönade colombianens debutbok Virvlande löv.

Skådeplatsen är Macondo, den tidlösa byn som Gabriel García Márquez återkommer till gång efter annan, och den allmänt föraktade läkaren har precis tagit sitt liv. Ingen sörjer hans död, de flesta hoppas snarare att hans lik ska få ruttna i ensamhet. Men byns vilja motsätts av tre personer: en överste i republikens armé, hans dotter och hennes lille son, och det är genom deras perspektiv och minnen vi får bilden av hur läkaren lyckades få hela byn emot sig.

Jag är ju som bekant inte jätteförtjust i att författare strösslar med perspektiv i sina böcker, här fyller det dock en funktion som jag till viss del kan uppskatta. Det är ett steg i rätt riktning, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att Gabriel García Márquez skulle varit djärvare, mer utmanande med vad de olika personerna lägger märke till och hur de sett på sina gemensamma minnen. Samtidigt är historien tyvärr inte särskilt intressant, det går lite på tomgång vilket känns ovanligt i ett författarskap som i övrigt bjuder på mycket tät prosa. Det är en debutbok, förstås, och han har ju haft möjlighet att förfina sitt språk och sitt innehåll mycket efteråt.

Virvlande löv är nog det svagaste jag läst av Gabriel García Márquez hittills, jämte Om kärlek och andra demoner. Det är alls ingen dålig bok, men när man blivit bortskämd med allt det andra fantastiska känns Virvlande löv lite tam och tråkig.

Markurells i Wadköping

Originaltitel: Markurells i Wadköping
Författare: Hjalmar Bergman
Utgivningsår: 1919
Tryckår: 1990
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 234
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-15830-8

Hjalmar Bergman tillhör de stora svenska prosaisterna och har många kontextuella och litteratursociologiska likheter med exempelvis Hjalmar Söderberg, August Strindberg och Selma Lagerlöf (vilka är de tre som Goran Hagg placerar Hjalmar Bergman jämte i sitt förord till min version av Markurells i Wadköping). Han hade ett mycket struligt privatliv kantat av alkoholism och missbruk och hans litteraturgärning ska visst ha dödförklarats ett antal gånger. Anledningen till att jag gav mig på Markurells i Wadköping är dock för en rent litterär aspekt: ständigt beröms han för sin berättarteknik och det gör mig naturligtvis nyfiken.

Berättelsen tilldrar sig den 6 juni 1913, vilket enligt författaren skulle markeras som en märklig dag i Wadköpings annaler, då de unga herrarna Louis de Lorche och Johan Markurell ska avlägga examen. Nå, det är förstås inget uppseendeväckande i sig, men till historien hör den plan Johans fader, den excentriske, girige och snarast onde H.H. Markurell företagit sig. I egenskap av rik och excentrisk och upp över öronen mån om sin gosse har nämligen herr Markurell för avsikt att konkurssätta sin rival och tillika Louis de Lorches fader, Carl-Magnus de Lorche. Detta är inte bara olyckligt för Carl-Magnus utan även en omständighet som kan sänka hela den de Lorcheska släkten och, i förlängningen, hela Wadköping. Så får det förstås inte gå till.

Markurells i Wadköping har ofta benämts som en komedi, men synar man den noga ser man släktskapet med den grekiska tragedin: en munter början som ju mer intrigen nystas upp desto mer tragik kommer upp till ytan. Hur har det blivit så? Förmodligen handlar det om att Markurells i Wadköping, som till en början är mycket uppsluppen, inte främst benämnts av kritiker utan att den, ur ett modernt perspektiv, ansetts ha det en komedi bör ha: humor. Och det har den, Bergman anlägger en ironisk ton som ger mycket bra humoristiska effekter och hans beskrivningar av karaktärer och händelser är så heltäckande trots det höga tempot. Stilen för mig (och nu är det okej att sucka och slå sig för pannan) till Gabriel García Márquez som på liknande sätt gör kompletta bilder i mycket hög hastighet. Aldrig en lugn stund, och det är väldigt trivsamt.

Och hade det inte varit för Hjalmar Bergmans berättarteknik och hans fantasirikedom hade Markurells i Wadköping inte varit särskilt spännande. På pappret är handlingen ganska tam och får mig inte intresserad i någon större utsträckning. Men det räcker med några ord för att man ska vara fast i Hjalmar Bergmans lilla Wadköpingska dockskåp.

Markurells i Wadköping kändes som en bra start och en fantastisk aptitretare inför Hjalmar Bergmans författarskap. Jag kommer läsa mer och håller allting samma klass, men med en mer tilltalande utgångspunkt, så kan han mycket väl tänkas bli en ny favorit och sådant känns alltid lite pirrigt.

Copyright © Martin Ackerfors
Om litteratur, kultur och författande

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress