Originaltitel: The Hudsucker Proxy
Regissör: Joel Coen och Ethan Coen
Manus: Joel Coen, Ethan Coen och Sam Raimi
Språk: Engelska
Land: Storbritannien, Tyskland och USA
Svensk premiär: 19 augusti 1994
Längd: 111 minuter
Bröderna Coen vet allt som oftast vad de håller på med. Så även här, bör kanske tilläggas för att ta bort den ödesmättade stämningen. Den historia som vi får serverad handlar som vanligt, när det gäller deras egna manus, om någon riktigt misslyckad typ som i alltför stor utsträckning tänker mycket kortsiktigt och låter sig svepas med av flödet av händelser som strömmar förbi. Huvudpersonen och korkskallen Norville Barnes (Tim Robbins) blir placerad som chef på ett stort företag av styrelsen för företaget. De ska försöka sig på en aktiekupp och då passar ingen bättre än den naive Norville, som dessutom har en vision om en egen produkt – rockringen. Men att Norville Barnes är chef väcker misstankar hos journalisten Amy Archer (Jennifer Jason Leigh) som bestämmer sig för att infiltrera Norvilles organisation, komma honom riktigt nära och avslöja honom som den dumskalle han är. Det är förstås inte så lätt.
Coen-brödernas estetik är det inget fel på. Det har en vision och bär den hela vägen. I The Hudsucker Proxy flörtas ständigt med svunna tider och Jennifer Jason Leighs huvudperson pratar precis som om det vore en film från 30-, 40-talet. Kläder och kulisser är fantastiskt snygga, men ibland kan både karaktärer och utseende bli lite väl serieaktigt. Det är å andra sidan filmens enda svaghet.
Historien om rockring-uppfinnaren är både intressant och rolig och mycket är det tack vare Tim Robbins, Jennifer Jason Leigh och den gamla legenden som spelar styrelsens ordförande – Paul Newman. Kemin är intressant, men inte fantastisk – deras individuella insatser är dock just det: fantastiska. En av mina favoritscener är när Norville Barnes får möjlighet att visa upp sin idé för Paul Newmans karaktär och mer eller mindre demolerar kontoret och alla de fina sakerna som fanns på det. Det är mycket möjligt att herrarna Holm & Herngren och Gösta Ekman funnit inspiration här till den klassiska kontorsscenen i En på miljonen.
The Hudsucker Proxy är en bra film, värdig bröderna Coen, men som vanligt när det gäller dem kräver de en del av sin publik. The Hudsucker Proxy passar inte nödvändigtvis för alla, men gillar man deras andra komedier bör man finna många goda skratt i den här filmen också.
Originaltitel: Yes man
Regissör: Peyton Reed
Manus: Nicholas Stoller, Jarrad Paul, Andrew Mogel och Danny Wallace
Språk: Engelska, koreanska och estniska
Land: USA och Australien
Svensk premiär: 19 december 2008
Längd: 104 minuter
Danny Wallace är rätt märklig och rätt rolig. För ett par år sedan fick han för sig att han skulle utforska hur man startar ett eget land. I Yes Man är det ett annat av hans sociala experiment som filmatiserats. Vad händer om man gör sig av med den negativa attityden och till fullo hänger sig åt att svara ja på allting, göra allt som kommer på förslag. Å ena sidan blir man förmodligen en rikare människa, å andra sidan är det direkt korkat och skadligt att inte tänka efter så fort man är förbi den första nej-spärren. Carl Allen (Jim Carrey) är lånehandläggaren som skyr aktiviteter och helst av allt ser på en hyrfilm. En dag stöter han på en gammal bekant vars liv förändrades efter att han gick på en Yes-konferens och han lyckas lura med Carl att prova. Efter en trevande inledning förändrar det även Carls liv.
Som ni vet är jag väldigt intresserad av tankeexperiment. Jag tror väldigt mycket på att man ska göra sig intresserad och entusiatisk och att man på så sätt kan hjälpa sig själv och därför faller det sig naturligt att jag blir lockad av Yes Man. Av någon anledning finner jag likheter till Skicka vidare och även om stämningen i de olika filmerna är helt olika är temat – att vidga sina vyer, delta i världen – detsamma. Det är inte utan att man blir lite sugen på att svara ja på allting framöver.
Yes Man är en komedi och som sådan är det faktiskt väldigt bra. Jag skrattar högt och känner mig alldeles varm inombords. Det är så det ska kännas att se på komedier. Jag ser inget större problem med att man genom humor kan locka folk att se utanför ramarna, tvärtom är det ett sätt så gott som något. Även om Yes Man knappast är moraliserande så har den ett budskap att delge oss som tittare. Uppfriskande variation i ett komediöverflöd som oftast handlar om tramserier.
Jim Carrey är en mycket speciell skådespelare (som jag någon dag ska ägna en egen artikel) och de som är oroade över att det ska vara för mycket Ace Ventura över filmen behöver inte vara oroliga. Han håller sig i skinnet och passar väldigt bra i huvudrollen. Hans roll liknar de i exempelvis Bruce den allsmäktige och Fun with Dick and Jane. Rolig men inte flamsig. Zooey Deschanel är som vanligt fantastiskt bra och agerar alltid med stor trovärdighet. Terence Stamp gör även han en stabil insats som ledaren över ja-sekten. Skönt laid back attityd.
Yes Man är en inspirerande och rolig film, farlig månne för det är inte omöjligt att man själv ger sig ut på ett ja-tåg efter att man sett den. Ni kan alltid börja med att säga ja när jag uppmanar er att se den. Det är ett bra första steg.
Originaltitel: Be Kind Rewind
Regissör: Michel Gondry
Manus: Michel Gondry
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 18 april 2008
Längd: 102 minuter
Be Kind Rewind handlar om en videobutik (kanske den sista) ägd och driven av Elroy Fletcher (Danny Glover) som riskerar att gå i konkurs om inte butiken börjar göra lite vinst. Han ger sig ut för att undersöka vad andra butiker gör och lämnar sin egen i händerna på tokstollarna Mike (Mos Def) och Jerry (Jack Black). Av en händelse råkar Jerry avmagnetisera samtliga VHSer, vilket förstås är en katastrof. Hur ska de lösa det här? De börjar förstås spela in egna versioner av filmerna, så kallade ”sweded editions” – för det är så vi gör här i Sverige. Hypermodernt.
Michel Gondry, kanske främst känd för Eternal Sunshine of the Spotless Mind och The Science of Sleep, kommer återigen med en märklig film. I Be Kind Rewind är den uppenbara surrealismen nedtonad till förmån för rena komedielement. Man känner dock igen sig, framförallt i den rent visuella framställningen. De lekfulla, hemsnickrade kulisserna i wellpapp, toarullar och frigolit som vi såg i The Science of Sleep återkommer här när man ser hur Jerry och Mike försvenskar filmer (och minnena från lekis och fritidsverksamheten har aldrig varit starkare). Många enkla trick och billiga lösningar används och det är hysteriskt roligt. Storfilmer som Robocop, Ghostbusters och Rush Hour blir tolkade och kanske är de roliga främst för att de inte är så långt ifrån originalfilmerna. Som med all parodi handlar det om igenkänningen.
Det är inte utan att man blir sugen på att göra egna versioner av filmer, men jag tvivlar på att jag skulle kunna göra det lika bra som Michel Gondry gör i Be Kind Rewind. Jag skrattade både åt filmen och åt filmerna i filmen, men allting är inte roligt. Mycket av humorn bygger på framförallt Jerrys dumhet. Han kräks och fiser och vi förväntas skratta, men det är inte där den stora humorn finns (eller bör finnas). Det är det jag tycker är tråkigast. Man kan göra dumma karaktärer som inte är tramsiga, speciellt när man har en så stark idé som Gondry ändå har i de försvenskade filmerna.
Jag gillade Be Kind Rewind. Den hade kunnat vara bättre, men å andra sidan så är det som är bra riktigt bra. Det är tacksamt att göra parodier och den här känns betydligt smartare och roligare än exempelvis Hot Shots, Scary Movie eller andra rena parodifilmer.
