När Bodil Malmsten i Priset på vatten i Finistère skrev om Jean Giono och hans berättelse om Elzéard Bouffier, eller som ni kanske känner igen honom – Mannen som planterade träd, inspirerade det mig att berätta om den märkvärdigaste personen jag mött. Ordvalet: ”Märkvärdigaste” – ett ord jag associerar till någon som försöker framhäva sig själv. Det är inte mitt ord och det är så långt ifrån mitt möte man kan komma.

Jag vet inte varför ödet beslutade sig för att sätta mig på samma plats som… Jag verkar ha förträngt namnet. Strandsatta på samma ö, en ö som knappast var målet för våra vitt skilda resor. Bara en anhalt på vägen. Vi sågs för första gången på en brygga en sensommarkväll för många år sedan. Solen var precis på väg ner bortom horisonten och jag hade beslutat mig för att ta en promenad då mina vänner gett sig ut för att ta ett kvällsbad och jag behövde lite lugn och ro. Mina steg hade lett mig samma väg flera gånger förut och jag hade aldrig tidigare mött någon här. Kanske var det därför jag beslutade mig för att göra den synbart gamle mannen på bryggan sällskap. Han satt lutad mot räcket på den ruttna bryggan med ryggen mot havet och om han lade märke till mig när jag satte mig på bryggkanten så visade han det inte. Jag såg ut över havet och hade nog väntat mig en reaktion från mannen men det var förgäves. Sådär satt vi en stund, kanske så lång tid som en halvtimme. Det var något fridfullt med havet.

”Visst är hon vacker?” sade mannen till slut, utan att röra sig. Hans röst var djup.

Jag antog att det var havet han syftat på och svarade sanningsenligt att ”ja, det tycker jag allt att hon är”. Glad över att mannen visat sig villig att prata fortsatte jag ivrigt att försöka föra samtalet vidare: ”Varför sitter du med ryggen mot havet?”

En trött suck slapp ut mellan mannens läppar innan han svarade. Exakt hur han uttryckte sig har jag inget minne av, men han förklarade att under all tid som han spenderat på och vid havet har han sett hur människans verk lämnat stora sår i hans nyckfulla vän. Det plågade honom att se henne nu, när minnet av en fläckfri yta fortfarande levde inom honom. Men, påpekade han bestämt, han uppskattade fortfarande hennes sällskap. Precis som hos människor finns mycket av skönheten under ytan, bortom det vi ser.

Jag hade förstås inget svar. Då hade jag aldrig sett havet som något annat än något oändligt och oföränderligt. Bara vatten. Min blick vilade vid horisonten och solen var borta. På ytan kunde jag skymta båtarnas lanternor när de begav sig av mot nya mål. Det var tyst bortsett från vågornas dans mot stenarna och det förblev tyst en lång stund. Det doftade hav och jag hade helt glömt bort mina vänner. Mannens ord hade väckt nyfikenheten i mig och jag ville själv uppleva det hav som en gång varit.

När mannen slutligen reste sig för att gå tog jag mod till mig och frågade om han inte försökt att göra något för att rädda sitt hav. Han såg på mig och för första gången visade han sina gråa ögon som såg ut att ha sett allting som funnits att se. Svaret han gav mig var oväntat kort och kallt: ”Det går inte.”

Orden och mannen försvann in i mörkret och havet verkade ha hört honom för dagarna efteråt bjöd, enligt lokalbefolkningen, på den starkaste inlandsvinden på hundra år.

…Och här skulle berättelsen ha fortsatt, jag vet inte exakt hur, men någon skulle börja röja upp i havet och göra det henne till den vackra och farliga älskarinna som så många förälskat sig och gått under i. För likt Jean Gionos fantasi om Elzéard Bouffier som planterade träd är det här inget annat än en fantasi, för har man som ambition att bli författare är det givetvis så att uppdiktade personer kan tillhöra de märkvärdigas skara likväl som icke-fiktiva personer. Tyvärr blev jag inte bara missnöjd med min inledning utan den glömdes också bort. Idag skulle det kanske se ut annorlunda, men när jag skrev det här för drygt två år sedan var det något åt det här hållet jag tänkte mig det. Någon gång ska jag på riktigt och på allvar berätta om den märkvärdigaste person jag mött.