Tagg Anne Carson

Årets bästa, 2009

Nå, mitt Jag-har-inget-00-tal-att-summera-inlägg till trots tänkte jag följa upp förra årets näst sista inlägg, Årets bästa, 2008 med ett liknande för 2009. Då som nu handlar det inte om saker som nödvändigtvis sett dagens ljus under året som gott utan saker som jag kommit över, läst, sett, uppfattat eller upplevt. Och i det här inlägget är det fyra kategorier. Jag har idéer på fler så eventuellt dyker det upp ett inlägg till framöver.

Bästa böckerna jag läst i år:

I år var mängden böcker med goda omdömen betydligt större, främst av den enkla anledningen att den totala mängden böcker var brutalt mycket större. Därför får även topplistan växa en aning.
1. Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen. Enrique Vila-Matas tar oss med på en odyssé bland fullblodsexcentriker och den är till bredden fylld av fart och fläkt, berättarglädje och störtsköna idéer. Precis hur bra som helst.
2. Autobiography of red. I min recension beskrev jag Anne Carsons bok som en ”intellektuell lekfullhet” och få saker kan stämma så bra. Det är blandade genrer, stilar och myter och resultatet blir en diktroman (romandikt?) som både engagerar och intresserar.
3. Leviathan. Paul Auster går för mig från klarhet till klarhet och Leviathan är definitivt i klass med New York-trilogin och helt klart given läsning om man är det minsta intresserad av Paul Austers författarskap.
4. Den sista läsaren. De spanskspråkiga författarna fortsätter att tilltala mig (jag har ännu inte läst någon jag ogillat). Den sista läsaren är en charmig metafiktiv historia om berättelser och dess styrka.
5. Six degrees. Mark Lynas lyckas med ett förträffligt språk måla upp bilden av en värld där den globala uppvärmningen inte stoppats. Grad för grad går han igenom effekterna, lika skrämmande som upplysande.
Bubblare: The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories, I blindo, The Umbrella Academy: Dallas och Mig äger ingen.

Bästa filmerna jag sett i år:

Jag har förmodligen sett färre filmer i år än tidigare år, men trots det känns det som att listan förtjänar ytterligare två platser. Hyllas de som hyllas bör.
1. Hunger. Steve McQueens regidebut resulterade i en nästan för bra film om IRA-aktivisten Bobby Sands som hungerstrejkade i sin kamp. Otäck och välgjord.
2. Lost in La Mancha. I klassen dokumentärer vinner den om Terry Gilliams försök att filmatisera Don Quijote. Den visar upp kämpaglöden och envisheten hos en av filmvärldens mest missförstådda konstnärer.
3. The Usual Suspects. Denna välkonstruerade thriller med en i vanlig ordning mycket bra Kevin Spacey föll mig omedelbart i smaken. En av de smartaste filmerna jag sett.
4. Benjamin Buttons otroliga liv. Filmen är lång, men varje sekund är motiverad. David Fincher skapar magi, precis som vanligt.
5. Upp. Det här torde vara den bästa familjefilmen i år och den bästa animerade filmen på mycket mycket länge. En härlig blandning mellan smart humor och dum humor som borde tilltala de allra flesta.
Bubblare: Once, A number, Coffee and Cigarettes, Slumdog Millionaire och Dead man.

Bästa webbplatserna jag frekventerat i år:

Antalet webbplatser jag frekventerar är ganska stort, men de flesta av dem har jag följt med stort intresse väldigt länge. Några sidor sticker dock ut och jag har börjat använda/läsa/följa dem på allvar först i år.
1. SVTPlay. Sveriges Television gör inte bara stabilast TV-program (nå, konkurrensen är kanske inte så hård) utan har bästa webbvisningstjänsten. Bra jobbat!
2. Publit. Det är ju inte webbplatsen i sig utan tjänsten de erbjuder, print-on-demand av böcker, som tillägnas den här platsen. Bra kvalitet på produkten och ett fantastiskt trevligt bemötande.
3. Facebook. Det gör lite ont i mig, men jag kan inte sticka under stol med att jag under det senaste året kommit att använda Facebook i ganska stor utsträckning och det är en bra verktyg för att hålla kontakt med folk.
Bubblare: translate.google.com, Cracked.com och Erdetfredag.dk

Sämsta (alla kategorier) i år:

Ja, några riktiga kalkoner måste jag ändå tillstå mig att utse, för det finns några att välja på.
1. Mediernas nyhetsprioritering. Tiger Woods otrohetsaffärer, Hollywoodfruar och vad som serveras på nobelmiddagen är inte nyheter. Medias bild formar i mångt och mycket vår bild av verkligheten så det är dags att de tar sitt ansvar.
2. Klimatmötet i Köpenhamn. Världens ledare var samlade för att ta några första stapplande steg mot en lösning av klimatkrisen och misslyckades. Det är möjligt att det är kört nu.
3. Gullandet med kungahuset. Jag förstår inte varför kungahuset är så intressent och under det gångna året har jag blivit mer och mer övertygad om att monarkin bör avskaffas. Det lär ju inte bli bättre nästa år heller…
Bubblare: SF Bio, Sverigedemokraterna och främlingsfientlighetens framfart i allmänhet.

Om att läsa poesi

Som litteraturvetare känns det självklart att jag inte bara borde ha vetskap om och läsa poesi, jag borde dessutom förstå mig på det och i bästa fall kunna förklara det. Det är det jag är utbildad i. Men för ett år sedan hade jag inte läst särskilt mycket poesi. Jag hade läst Aniara, men inte så mycket mer – och vad viktigare är – inte för att det är lyrik utan framförallt för att det var science fiction. Sedan dess har det blivit betydligt mer:

Min personliga uppfattning om den poesi jag läst har varit minst sagt varierande och kan delas in i fyra kategorier: 1. Tiotusen fotspår och andra dikter och Autobiography of red har jag verkligen tyckt om, 2. Dan Anderssons diktning känns mig mycket främmande och jag får inte ut något av hans landsbygdsromantik (eller vad man nu vill kalla det) och måste jag ge ett omdöme tycker jag det är rätt dåligt, 3. Nelly Sachs och Harry Martinson skriver väldigt trivsamma dikter som jag tycker om och ser det vackra i utan att för den sakens skull lämna några djupare avtryck, samt 4. T.S. Eliot och Katarina Frostenson skriver en poesi som jag till mångt och mycket skulle kunna uppskatta, om jag trodde mig förstå ens ett my av det de skriver.

Det är den fjärde kategorin som vållar mig mest problem – förstås. Jag vill bilda min inom poesin och jag vill egentligen inte exkludera någon eller något i min jakt på den bildningen. Men när jag läser saker jag inte kan förstå har jag inte bara svårt att ta till mig det, jag har dessutom svårt att värdera och diskutera det. I och med att jag kommer recensera nämnda verk kommer ni tydligare få en bild över hur jag ständigt kommer misslyckas. Visst, det handlar om vana, om övning, och när jag läst tusen konstiga diktsamlingar kanske jag har mer på fötterna, men tyvärr är jag tveksam. Varför? Jag känner inte minsta progression i min läsning mellan de dikter jag läst, snarare tar jag för varje dikt ett steg närmare att dra likhetstecken mellan konstigt och dåligt – något jag absolut och under inga omständigheter vill göra.

Jag kan förstås börja läsa handböcker i poesiläsning, läsa andras uppsatser och texter om författare och verk, men det är inte så jag vill läsa poesi. Eller romaner för den delen. Jag vill inte vara beroende av andras läsning för att förstå (vilket inte riktigt är fallet när det gäller Eliot, där det är min egen bristande bildning som gör poesin svårgenomtränglig) utan kunna bilda mig en uppfattning och värdera en dikt utan annan part. Sen blir förståelsen säkerligen mycket, mycket bättre av att diskutera poesin, men i de här fallen kan jag inte ens diskutera.

Jag inbillar mig att jag inte är särskilt trögtänkt (vilket förstås kan vara en felaktig uppfattning) så jag borde på ett intellektuellt plan kunna begripa, och det gör det hela än mer frustrerande. Vad är det som gör att jag, trots närläsning och omläsning, inte kommer åt annat än textens ytliga egenskaper? Är det bara jag som har de här problemen (man kan antingen lyckas förstå eller strunta i att förstå, och då räknas det inte som ett problem)?

Jag kommer fortsätta läsa poesi, men blir det ingen förändring, finner jag ingen bot, kommer jag sannolikt att tröttna och det vore katastrofalt.

Om unika läsupplevelser

Labyrinter skriver Olle om unika läsupplevelser – läsning som på ett fundamentalt sätt skiljer sig mot allting man har läst tidigare och sannolikt allting man kommer att läsa efter. Som sina unika läsupplevelser tar han upp Thomas Pynchons Gravity’s Rainbow som jag ännu inte läst, samt Flowers for Algernon och Six degrees. Jag tänkte se vilka unika läsupplevelser jag kan komma på för min del.

Anne CarsonAutobiography of red

Det var ett vågat tips jag fick när jag rekommenderades att läsa Autobiography of red. Det är en tämligen unik bok, en blandning mellan prosa och vers i en del, en presenation av en historisk författare i en annan. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men ju mer jag läste desto mer övertygad var jag om att det här var något riktigt bra och att jag förmodligen aldrig skulle få läsa något liknande. När jag väl slog ihop boken visste jag att det här var något alldeles speciellt och att jag ständigt skulle återkomma till den när jag funderar över litteratur.

Gabriel García MárquezPatriarkens höst

Det är inget att sticka under stol med att Patriarkens höst är en riktigt knepig bok att komma in i. Den tar tid att läsa och man kommer garanterat bli förvirrad. Men Patriarkens höst, med sina mångsidolånga meningar och skiftande perspektiv, försätter mig i ett drömlikt tillstånd som hittills bara kan jämföras med Gabriel García Márquezs andra böcker. Då boken var utläst (färdigläst blir den aldrig) var jag å ena sidan utmattad, å andra sidan barnsligt lycklig – den hade nått upp till mina förväntningar, seglat över dem och konkurrerar med Hundra år av ensamhet som den bästa boken jag läst. Någonsin.

W.G. SebaldSaturnus ringar och Svindel. Känslor

W.G. Sebald hemsöker mina tankar, för mina steg på en litterär vandring som jag många gånger undrat om jag vill gå men ändå aldrig avvikt ifrån. Han har inte skrivit de bästa böckerna, men hans essäromaner talar till mig på ett sätt som inga andra böcker gjort (vilket jag också skrivit en artikel om: W.G. & Jag). Till en början var jag skeptisk, jag insåg att det han gjorde var bra och att det var unikt, men inte nödvändigtvis att det skulle påverka mig så till den milda grad som han gjort. Nu nämner jag honom ständigt vid de chanser jag får och han har även påverkat sättet jag skriver på: inte så att jag skriver som W.G. Sebald, snarare som att jag funnit en egen stig bredvid.

Fabian KastnerOneirine

Oneirine är också en bok jag ständigt lyckas återkomma till, både i tanke och tal. Jag visste visserligen redan om Fabian Kastners twist när jag läste Oneirine, och kanske var det nyckeln till min läsning av den. Att Oneirine består av tusen citat från andra böcker är ingenting man märker i vanliga fall, men när jag läste den kände jag igen ett citat, medan andra, många andra, lät mycket bekanta. Det blev till en vandring genom den moderna litteraturhistorien där man på ett sätt bara kan flyta med och med vördnad betrakta allt det som författare tidigare gjort i ett kollage av litteraturens fragment.

Slutsats och fortsättning

Unika läsupplevelser är inget som tillhör vanligheterna. Trots den snudd på vansinniga mängden böcker jag läser kommer jag bara upp i fyra läsupplevelser jag skulle kalla unika. Olle som förmodligen läst fler böcker än jag kommer bara upp i tre. Hur många unika läsupplevelser kommer du upp i? Och vilka var det och vad för dem unika? Svara gärna här eller på Olles inlägg på Labyrinter (eller båda), för kanske kan vi dela en unik läsupplevelse.

Copyright © Martin Ackerfors
Om litteratur, kultur och författande

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress