Vad gör jag om konstprojektet inte blir av? Vad gör jag om det blir bra? Kommer mina nerver klara pressen? Borde jag ta en promenad för att skingra mina tankar? Hur skulle livet se ut om jag blev berömd? Skulle jag klara stressen? Och hur ska min roman sluta?

När kommer paketen jag beställt? Vad behöver jag för målargrejer? Hur ska projektet klara sig utan budget? Kommer jag lyckas engagera folk? Tänk om konstprojektet blir misslyckat? Tänk om min bok inte blir bra nog? Och vad ska jag skriva sen?

Hur ska jag lyckas klara mina kvarvarande tentor? Är jag bra på mitt jobb? Vad händer om jag slappnar av? Är det verkligen bra att jag tar med mig jobbet hem? Vad ska jag läsa när jag är klar med High Tide? Och varför köpte jag egentligen lösgodiset som jag bara blir äcklad av?

Vilka ska jag skänka pengarna? Var ska jag hitta köpare? Hur lång tid kommer allting att ta? Vad gör jag om ingen vill ge ut min bok? Vad gör jag om någon vill ge ut min bok? Duger jag? Och vad kommer hända i framtiden?

Gör jag rätt?

Trettiofem frågor som håller mig vaken vid 03.05, natten till en tisdag. Trettiofem frågor som en vanlig natt, en vanlig dag, inte hade varit några problem men som inatt, natten till en tisdag, håller mig sömnlös.

Nu har jag ställt dem rakt ut. Låt mig sova.

Originaltitel: La Sombra del Viento
Författare: Carlos Ruiz Zafón
Översättare: Yvonne Blank
Utgivningsår: 2001
Tryckår: 2007
Originalspråk: Spanska
Sidantal: 479
Förlag: Norstedts
ISBN: 91-7263-756-0

När Daniel är tio år tar hans pappa med honom till De bortglömda böckernas gravkammare. Reglerna säger att första gången man besöker det stängda biblioteket ska man välja en bok som man måste ta under sina vingar. Det är då Daniel väljer Vindens skugga av Julián Carax, eller kanske är det Vindens skugga som väljer Daniel. Oavsett vilket blir deras relation intim och snart tätnar mysterierna kring boken och dess nyvunna ägare. Det ska dröja nästan tio år innan Daniel får veta hur hans berättelse slutar.

Inledningsvis är Vindens skugga en väldigt inspirerande bok. Jag tilltalas av tanken på mysterier om böcker, försvunna författare och litteraturens kraft. På den fronten får jag dessutom mitt lystmäte. Snart blir dock personerna för många, mysterierna för många och de långa utläggningarna och förklaringarna för många. Det är synd, för grunden, intrigen, i Vindens skugga är väldigt intressant och spännande. Det är bara lite för långt, lite för mycket ointressant mellan det som är bra.

Dock, Vindens skugga är ingen dålig bok: hittills har ingen spanskspråkig författare jag läst varit dålig och det är inte Carlos Ruiz Zafón heller. Kanske är det ett visst mått av besvikelse som färgar min upplevelse. Klingar författarnamnet det minsta spanskt förväntar jag mig underverk. Vindens skugga är inget utöver det vanliga, men gillar man böcker, mysterier och att fundera på hur saker egentligen ligger till, då kan den mycket väl passa bra.

Originaltitel: Makten över klimatet
Författare: Christian Azar
Utgivningsår: 2008
Tryckår: 2009
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 222
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 978-91-7429-048-6

Christan Azar har profilerat sig som en av Sveriges – och kanske världens – främsta experter rörande den globala uppvärmningen, vilka effekter den har och vad vi kan göra åt den. I Makten över klimatet har han samlat ett ytskrap av kunskapen så att vi ska få en grund att stå på inför framtiden (om vi nu har någon sådan).

I tre delar, kallade Utmaningen, Lösningar och Viljan, går han igenom vad det är för typ av problem vi står inför och påpekar att det inte bara handlar om ett meterologiskt eller ens fysiskt problem, det är mycket mer än så. Världen är i sig så ojämlik att bara i klyftan mellan i- och u-länder finns en barriär av oanade mått. Varför ska u-länderna acceptera att de tvingas strunta i moderniteter som varit självklara för i-länderna i flera decennier? Speciellt med tanke på att de i stor utsträckning inte bidragit det minsta till växthusgaserna. Vad ska vi göra med tillväxtjättar som Kina och Indien som i en rasande fart tågar på mot samma levnadsstandard som vi? Framförallt, vilka förändringar i politik, inställning och livsstil måste västvärlden göra? Christian Azar snuddar bara ytan av problemen och hans främsta förtjänst är förmodligen att han belyser hur allting hänger ihop och att vi inte kan se fragmentariska lösningar som lösningar överhuvudtaget.

Det som framförallt gör Christian Azar till en utmärkt talesman för frågan är att han är så ödmjuk att man nästan blir tårögd. Han skriver inte läsaren på näsan, predikar inte om några dogmer. Sakligt berättar han att vi står inför ett stor problem, kanske oöverstigligt, men det finns åtminstone en teoretisk chans att lösa det. Hur? Azar tar främst upp koldioxidskatter och utsläppsrätter som ett övergripande sätt, energiomställning och framtida tekniker som något aktivt, inställning och medvetenhet på ett individuellt och politiskt plan. Har han rätt? Jag vet inte – sannolikt har han det – men chansar hellre på att han har det än lever i en dumdristig förnekelse.

Makten över klimatet är enkel, bra och välskriven. Dagar då jag är välvillig tror jag att en sådan bok kan påverka, men egentligen är jag nog tveksam. Han skriver själv att ”[n]är tre miljoner människor dog i inbördeskriget i Kongo under några få år runt millenieskiftet drunknade deras rop på hjälp i bruset från Big Brother och Paris Hilton.” Risken finns att Makten över klimatet talar till de redan frälsta och att andra slår dövörat till. Därför passar Olof Lagercrantz citat så utmärkt in i Christian Azars Makten över klimatet:

Den enda övertygelse jag äger är att vår civilisation är absurd, och att det absurdaste av allt är att detta inte är allmänt erkänt.

Originaltitel: Silent Spring
Författare: Rachel Carson
Utgivningsår: 1962
Tryckår: 2002
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 377
Förlag: Mariner Books
ISBN: 978-0-618-24906-0

No witchcraft, no enemy action had silenced the rebirth of new life in this stricken world. The people had done it themselves.

I en fåfäng tro att människan är världens mittpunkt och att hon kan styra allt, levande och dött, har hon dragit ut i korståg mot det liv som hon – godtyckligt, märk väl – har bestämt sig för att vilja ända. Men naturen är inte fragmentarisk: tar man ett liv tar man många. Tar man många har man till slut tagit alla. Det kanske var därför Rachel Carsons Silent Spring fick sådant genomslag när den kom 1962, nästan 50 år sedan i en tid då DDT fortfarande användes för att kontrollera naturen.

Det var egentligen inte särskilt konstigt. Budskapet var enkelt, informationen tydlig: gifterna som vi besprutar våra växter med eller som vi vill jaga iväg myror med, de är inte bara farliga för de tilltänkta offren, de är även farliga för alla andra i näringskedjan. Vi människor råkar vara en del av näringskedjan. Hur påverkar det oss då? Tja, många av ämnena är cancerogena eller ger sig på vårt nervsystem på samma sätt som det ger sig på insekternas. Insikten orsakade förstås ramaskri, är de här ämnena verkligen satta i system trots farorna? Obarmhärtigt visar Rachel Carson att visst är det så, dessutom fungerar de inte särskilt bra på det gifterna är tänka mot. Korta generationer gör ohyran resistent och snart kryper insekterna på grödorna igen, men gifterna finns kvar och hamnar snart på vår tallrik.

Hur står sig Silen Spring idag? Det är inte en helt enkelt fråga att besvara. Den gav ett helt nytt sätt att skriva om miljön och släktskapet till moderna miljöförfattare som Mark Lynas är tydligt: en ganska saklig och litterär framställning. Man kan inte förneka Silen Springs vikt i sammanhanget. Samtidigt har fokus flyttats från bekämpningsmedel till det mer akuta och uppenbara klimathotet. Boken blir därför väldigt daterad, DDT används inte längre och även om grödor besprutats så har det problemet kommit i skymundan. Även idag fungerar Silen Spring som en ögonöppnare, men diskussionen har för länge sedan passerat (vilket syntes i en dokumentär som Bananas!* som behandlar ett trettio år gammalt förgiftningsfall).

Är man intresserad av miljödebattens historia går det inte att undvika Silen Spring, så viktig är den. Är man däremot mer intresserad av de aktuella debatterna rörande både matkultur eller klimathot finns kanske inte lika mycket att hämta. Men det inte sagt att den inte är läsvärd, för det är den. Femtio år är bara en ganska lång tid.

Originaltitel: Döden i grytan
Författare: Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart
Utgivningsår: 2010
Tryckår: 2010
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 276
Förlag: Ordfront
ISBN: 978-91-7037-493-7

Med Den hemlige kocken uppmärksammade Mats-Eric Nilsson oss om de tillsatser som – lite beroende på vem man frågar förstås – förstör vår mat och i Äkta vara lärde han oss vad vi skulle leta efter bland specifika varor. I Döden i grytan har han tagit hjälp av journalisten Henrik Ennart för att analysera den massproducerade maten och varför den, enligt de flesta reglementen, skulle vara bättre och säkrare än det hemlagade potatismos Staffan Vikström i Knivsta vill servera i sitt gatukök.

Trenden är tydlig: Små kök stängs till förmån för fabriksproducerad mat som värms i något som knappt längre kan kallas kök, tillagade mål ersätts av färdiga lådor med pannbif och fiskgratäng, reglerna skärps så att små restauranger och lokala odlare och uppfödare tvingas slå igen medan storproducenterna går fria. Gradvis har makten över maten förflyttats och idag är snarast allt tillverkat i stora industrier som visserligen följer några godtyckliga renhållningsregler (i bästa fall) men som saknar det som gör maten värd att äta: smak och de näringsämnen vi behöver.

Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart gör sitt allra bästa för att förklara varför det blivit så och vad det innebär för oss som konsumenter. På många sätt är Döden i grytan mer journalistisk än Den hemlige kocken. Då Nilsson i den senare mest berättar hur det är försöker de i Döden i grytan att tränga djupare i orsak och konsekvens. Det gör kanske att Den hemlige kocken är lättare att ta till sig, men att Döden i grytan belyser sitt objekt, industrimaten, så klart att man nästan blir bländad. När Nilsson och Ennart berättar om de stora gårdarna med köttdjur ångrar jag inte för en sekund att jag valt bort kött från min meny. Jag blir äcklad och en smula förvirrad: varför har vi låtit det bli så här? Även om man inte bryr sig om djurens varande (vilket jag råkar göra, i allra högsta grad) så har lägets tillstånd tydliga effekter på oss människor. Att djuren pumpas så fulla med antibiotika att bakterierna blir resistenta och vi människor blir sjukare är faktiskt ett problem i långa loppet. Det är lätt att tro att vi idag är friskare än tidigare, men renhållningshetsen har bara gjort våra sjukdomar annorlunda, de har inte försvunnit.

Med Döden i grytan lyckas Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart återigen – när det gäller den tidigare, åtminstone – belysa ett uppenbart och allvarligt problem i vår matkultur och det är en oerhört tung uppgift de tagit sig an. Det är dock viktigt att komma ihåg att deras inställning inte är reaktionär: de vill inte ha det som igår, de vill ha det som imorgon.

Originaltitel: Mr. Nobody
Regissör: Jaco Van Dormael
Manus: Jaco Van Dormael
Språk: Engelska
Land: Kanada, Belgien, Frankrike och Tyskland
Svensk premiär: 21 november 2009
Längd: 138 minuter

Skulle jag sammanfatta Mr. Nobody i en mening skulle den lyda något i den här stilen: ”Jag har ingen aning om vad det här handlar om, men det är briljant!” Det är just den känslan man lämnas med när alla försök att förstå återigen raserats av en märklig vändning eller ett hopp som man inte var beredd på eller inte kunde förutspå. Vill man förstå är Mr. Nobody inte att rekommendera.

Nemo (Jared Leto/Toby Regbo/Thomas Byrne) är den sista dödliga mannen på jorden. Hans sista dagar i livet följs av miljoner människor, hans sista andetag är stor underhållning. Av någon anledning har Nemo hamnat i en loop, ett virrvarr av tidshopp som tar honom till dagen då han tvingades välja mella sin pappa och sin mamma, sina giftermål, sina dödstillfällen. Det verkar vara många versioner av Nemo i omlopp och alla har de gått väldigt olika öden till mötes. Men känner inte Nemo av de olika jagen?

Det är en tämligen meningslös sammanfattning av handlingen. Jag inser det fåfänga i att försöka beskriva den, men kände mig ändå tvungen att göra ett försök. Det intressanta är att när man väl ser filmen så kanske man inte förstår allting, men det finns ändå en röd tråd och inom ramarna för filmen är det mesta rätt logiskt. Problemen uppstår när man försöker ta det hela utanför dess gränser. Mr. Nobody är en film som får en att tänka och som gör det väldigt jobbigt att göra det. Samtidigt handlar den om val, om drömmar, om ödet. Varje val vi gör påverkar allt annat: fjärilseffekten (en.wikipedia.org/wiki/Butterfly_effect).

Filmen är dessutom en fröjd för ögat, en visuell fest med allt från lätt surrealistiska miljöer, till parodiska, till helt urflippade och helt argylerutiga rum. Jaco Van Dormael har i Mr. Nobody lyckats göra en riktigt filmfest för oss som gillar konstig film. Därför är det kanske inte så förvånande att den inte nått särskilt långt, den har helt enkelt alldeles för hög tröskel och skulle sannolikt, av de allra flesta, dömas ut som på tok för konstig för att ses.

För min del? Ja, jag håller fast vid min enda mening: ”Jag har ingen aning om vad det här handlar om, men det är briljant!”

Originaltitel: Bananas!*
Regissör: Fredrik Gertten
Språk: Engelska och spanska
Land: Sverige och Danmark
Svensk premiär: 9 oktober 2009
Längd: 87 minuter

Fredrik Gerttens dokumentär Bananas!* har vållat mycket uppståndelse. Oavsett vad man tycker om den har den uppnått något, uppfyllt sitt syfte. Blickarna har riktats mot banankompaniet Dole i synnerhet och mot storföretag i allmänhet, mot problemet med bekämpningsmedel och mot yttrandefriheten. Tre viktiga frågor, onekligen. Om Bananas!* får någon varaktig inverkan är dock svårt att avgöra.

Advokaterna Juan Domínguez och Duane Miller ska företräda tolv numer sterila bananodlingsarbetare i ett mål mot Dole Food Company. Det har visat sig att bananjätten medvetet använt ett bekämpningsmedel som vid kontakt med hud riskerar att orsaka sterilitet. I dokumentären får vi följa rättegången och herrarna Domínguez och Millers arbetet omkring den. Det är ett intressant mål som, med lite tur, kommer sätta spår även i framtiden. Systematiskt tummande på regler för att generera profit är inte okej, gör man så bör man åka dit. Dole försökte få dokumentären stoppad… Det talar nog sitt tydliga språk.

Problemet med Bananas!* är att den känns lite uddlös. Inte för att den inte är viktig, inte för att den inte gett resultat. Snarare för att dokumentären i sig saknar tydlig tes, något som gör att det inte bara blir ett referat av ett domstolsmål. För mycket fokus läggs på rättegången och för lite läggs på orsakerna till den. Det är inget jätteproblem, Bananas!* är väldigt sevärd ändå, men den kunde varit mycket, mycket starkare.

Några saker är dock pinsamt uppenbara. Dole och dess företrädare är synnerligen osympatiska typer och därför ska det mycket till innan jag skänker dem några mer pengar. Således har Fredrik Gertten och de arbetare målet egentligen handlar om, vunnit en seger. Dole ska inte bara betala skadestånd, sådana snedsteg ska stå dem dyrt även på marknaden för det är där de verkliga valen görs.

Originaltitel: Den hemlige kocken
Författare: Mats-Eric Nilsson
Utgivningsår: 2007
Tryckår: 2009
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 207+72 sidor appendix
Förlag: Ordfront
ISBN: 978-91-7037-389-3

Koka ihop sardeller, schalottenlök, pepparrot, muskotblomma, skivad citron, hela kryddnejlikor och pepparkorn med portvin och madeira. Reducera till hälften. Använd sparsamt tillsammans med smör som sås till stekt eller grillat kött.

Det du precis läst är ett såsliknande tillbehör som till en början kallades ketchup. Utan både tomater och socker befinner sig receptet långt ifrån den rödledsna sörjan vi får om vi idag köper ketchup. Visserligen verkar Heinz ketchup stå sig rätt bra när Mats-Eric Nilsson dissekerar matkulturen i Sverige och världen, men likväl illustrerar transformationen något viktigt. Vad är det som håller på att hända med vår mat?

Den mat vi idag stoppar i oss, i synnerhet när det gäller halvfabrikat men även till synes råvaror, är i många – alltför många – fall hårt processad, dignande av tillsatser vars riktiga namn är sådana tungvrickare att de förärats med enkla namn som E 635 (Dinatrium-5′-ribonukleotider), E 575 (Glukonsyrans deltalakton) och E 495 (Sorbitanmonopalmitat). Dess funktioner är varierande, men oftast handlar det om att se till så att färg, form, smak och hållbarhet påverkas. Något ämne ger den härliga grillgallerfärgen, ett annat gör att tungmotståndet blir det rätta. Ett ser till så att rökaromer ersätter den naturliga smaken av förruttnelse och något gör att produkter som i normala fall har en livslängd på ett par veckor kan hålla i månader och år utan att försämras. Det finns två aspekter av det här: en psykisk och en fysisk.

Som lyckligt ovetande har jag stoppat i mig alla möjliga dumheter, det kan jag villigt lova (och tyvärr håller Mats-Eric Nilsson en lite förminskande ton åt oss konsumenter som inte förstår bättre, men det är lätt att bortse ifrån). Jag tycker att visa halvfabrikat smakat bra, kanske inte fantastiskt, men helt okej och definitivt ätbart. Tillsatserna har sett till att skinkan jag en gång i tiden lade på smörgåsen smakar bra eller att mjukglassen jag avnjutit är sådär bländande vit. Den psykologiska aspekten handlar om att jag inte längre är lyckligt ovetande. Jag kommer aldrig kunna äta färdigmat igen, jag kommer ständigt snegla på innehållsförteckningar för att komma undan E-ämnenas förbannelse. Ignorance is bliss, skrev Thomas Gray, och det kan mycket väl vara så. Bara jag tänker på ett E-ämne dyker förnimmelser om vad maten egentligen borde smakat upp.

Den fysiska aspekten handlar förstås om vad ämnena gör med våra kroppar efter att vi stoppat i oss dem. Konseveringsmedel, emulgeringsmedel. förtjockningsmedel. Inte kan min mage acceptera det rakt av, köpa att det är såhär det är. En liten bit av mig funderar på om min kropp verkligen kommer ruttna bort efter att jag dött. Jag är inte helt säker. Att vara medveten om E-ämnenas vara gör att jag känner ett större behov av att ta hand om mig och alla i min närhet.

Det Mats-Eric Nilsson gör så skickligt är att plantera de här idéerna hos läsaren. Han kommer med rent logiska argument, han vädjar till våra känslor och han presenterar fakta (eller åtminstone trovärdiga påståenden). Logos, patos, etos, likt tillsatser i en måltid. Till en början erkänner jag att jag var rätt skeptisk. Inte mot innehållet i Den hemlige kocken, men mot den typen av journalistik. Det är svårt att skriva folk på näsan utan att de slår dövörat till. Till en början lyckades han inte särskilt bra. Men likt en välknådad deg mjuknade jag inför hans obönhörliga argumentation. Det finns mycket i boken som är väldigt otäckt, mycket som måste ändras och stoppas.

Mats-Eric Nilsson presenterar inga riktiga alternativ. Lite får vi konsumenter skylla oss själva som försatt oss i den här diskussionen. Det kanske inte ens finns några alternativ. Lyckligtvis, för min och för bokens skull, ägnar han stor energi åt att ge mig som läsare och konsument kunskaper nog för att kunna göra väl övervägda val. Utan det hade boken varit ett slag i luften, men nu finns det faktiskt en möjlighet att ta steget mot bättre mat. När man läst Den hemlige kocken är det möjligt att det steget är enda alternativet.

Originaltitel: Inception
Regissör: Christopher Nolan
Manus: Christopher Nolan
Språk: Engelska och japanska
Land: USA och Storbritannien
Svensk premiär: 22 juli 2010
Längd: 148 minuter

Christopher Nolan är en vansinnigt kompetent regissör. Det kommer jag tycka oavsett vad han gör, tror jag, men det gör tyvärr inte alla hans filmer till mästerverk (han kommer alltid vara ständig tvåa efter David Fincher när det gäller den typen av filmer). Det är Inception ett lysande exempel på.

Förutsättningarna är fantastiska. En komplex värld av drömmar och agenter målas upp och mitt i den finns en rad personer (spelade av, bland andra, Leonardo DiCaprio, Ellen Page, Joseph Gordon-Levitt och Tom Hardy) vars uppgift är att plantera en idé hos en imperiearvtagare (Cillian Murphy). Det är en kittlande intrig, som gjord för ett mästerverk. Problemen är dock två, kanske tre: sentimentalitet som inte behövs utan bara kladdar ner det intressanta, action som blir för mycket och snarast är tröttsamt och, sist men inte minst, bristen på uttagna svängar. De två första faktorerna är inte mycket att orda om, det är publikfrieri och kanske hade den inte varit så populär om den saknat dessa element. Det är stora problem, men knappast konstiga. Att Christopher Nolan, som är bekräftat smart (tänk Memento), låter sig falla för en fördummad publik gör mig lite beklämd. Drömmar och sådant kan, utan några större problem, vara precis vad man vill. Ibland är Inception det, men istället för att låta drömmar vara drömmar ska allting förklaras, allting förenklas. Jag vill inte ha allting serverat, jag vill ha det urflippat och drömskt. Varför, Christopher Nolan, kunde du inte gå din egen väg (för jag tror du hade större planer än såhär)?

Bortsett från det är Inception rätt välspelad, jävligt häftig i de stunderna som närmar sig de gränser jag efterlyser, alldeles för lång, snygg som bara den och en film man gärna har öronproppar till.

Jag hade hoppats att Christopher Nolan skulle förvalta sina idéer bättre och kanske är jag därför en smula besviken. Inception är långt ifrån någon katastrof, den är helt okej. Jag hade bara förväntat mig mycket mer än helt okej när det kunde blivit så bra, så bra.

Originaltitel: Big Fish
Författare: Daniel Wallace
Utgivningsår: 1998
Tryckår: 2003
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 180
Förlag: Penguin Books
ISBN: 0-14-200427-8

Filmen Big Fish tillhör mina absoluta favoriter, likväl hade jag lyckats undgå att den var en bok från början så när jag fann den bland de utrikiska böckerna på Myrorna höll jag på att sätta i halsen. Kunde det verkligen vara möjligt? Jovisst kunde det det och nu har jag läst den och insett – ännu en gång – att filmer och böcker, även om de bygger på varandra, inte är samma medium. Jag visste det tidigare, förstås, men jag blev återigen påmind. Tyvärr kan den här recensionen fokusera väldigt mycket på relationen mellan boken och filmen.

Big Fish handlar om Edward Bloom, en gammal historieberättare som nu ligger på sin dödsbädd medan sonen William förtvivlat försöker att lära känna sin far innan det är för sent. För hans bild av Edward är färgad av skämt, berättelser och yta – inget djup. Problemet är att Edward verkar helt ointresserad av att göra det lätt för William och vägrar att ta en enda av sonens frågor på allvar. Det är ramen i vilken historierna placeras. Big Fish är en rad anekdoter på allt från en sida till ett tiotal sidor, de hänger inte nödvändigtvis ihop och de för inte direkt den stora berättelsen vidare. Allting är väldigt löst sammanfogat. Det kan förstås vara okej, men likt Edward tycker jag att Big Fish förlorar lite av sitt djup utan en ordentlig handling, lite klister mellan berättelserna. I jämförelse med filmen är det nästan löjligt eftersom den har en riktig handling där allting hänger ihop, knyts ihop.

Språket och fantasin är det däremot inget fel på, det är små söta historier som berättas med mycket värme. Den kyliga stämningen mellan far och son i filmen återfinns inte alls här. Tvärtom, de är väldigt hjärtliga mot varandra och man får anta att det är William som återberättar historierna om sin far när han ska förklara varför Edward var (och kanske är) en stor, stor fisk.

Problemet med Big Fish är att den är sämre en filmen. Så enkelt är det. Big Fish är en bra bok, inget snack om saken, men bredvid mästerverket det kunde ha varit finner jag mig lite besviken. Jag hade förväntat mig något mer, något än mer fantastiskt som skulle skänka historien ytterligare en dimension, inte beröva den detsamma. Det är inte ofta jag rekommenderar någon att se en film istället, och det ska jag nog inte göra nu heller. Däremot uppmanar jag er att läsa boken innan ni ser filmen, om ni har möjlighet. Då kommer ni få två fantastiska historier.