När jag skulle börja skriva den här recensionen insåg jag att jag faktiskt skrivit om Regina Spektor tidigare. Det var när jag började lyssna på henne (vilket uppenbarligen inte var så himla länge sedan) och sedan dess har hon varit ett ständigt återkommande inslag i mina spellistor. I måndags höll hon konsert på Cirkus i Stockholm och jag och min syster var där.

En första observation: jag börjar bli gammal. Inte nog med att knän och rygg började värka ganska tidigt under vår vistelse på ståplats, jag var sannolikt tio år äldre än de flesta runt omkring mig. Jag vet att jag tänkte ”aldrig mer ståplats” men vi får se hur det går med det. Syrran brukar vara rätt bra på att lura mig att stå…

Hur som helst. Förband, eller vad man nu ska kalla det när det är en person på scen, var Jenny Owen Youngs (Jenny Owen Youngs på Spotify) – amerikansk singer-songwriter men sköna låtar och texter samt en fantastiskt skön attityd på scen. Ödmjuk men ändå självsäker. Och just den här typen av musik tycker jag i allmänhet är väldigt bra, av någon anledning. Hon gjorde bra ifrån sig och jag kommer garanterat lyssna mer på henne nu när jag… Eh. Vet att hon finns.

Efter lite för lång väntan på att Regina Spektor (Regina Spektor på Spotify) skulle komma ut på scenen och förgylla vår kväll kom hon till slut och rev av några låtar från nya skivan Far som jag inte hunnit lyssna på så fantastiskt mycket men som jag redan funnit några favoritspår på, främst ”Once more time with feeling” (med ”Laughing with” som god tvåa). Det som slår mig är att hon nästan låter bättre live än på skiva. Många artister bidrar ju med en ny dimension när man hör dem på riktigt, så även Regina Spektor, men få artister låter bättre. Det känns unikt och jag inser, på riktigt, hur fruktansvärt imponerande musikalisk hon är. Allting sitter som det ska, rent och snyggt.

Trots att Cirkus är rätt stort blir konserten mycket personlig. Till en början hade jag farhågan att hon mest skulle sitta vid sin flygel, sjunga gudomligt och se blyg ut (vilket i och för sig hade räckt för att göra mig nöjd), men så snart hon blivit varm i kläderna var det lite mer mellansnack, hon svarade på publikens tilltal och rev av en a cappella-låt om ögonfärg till publikens stora förtjusning. De timmarna hon stod på scen ägde hon Cirkus, så enkelt är det.

Vid ett tillfälle var jag dock besviken. När hon gick ut första gången (så där som artister gör, ut och sen in för ”extranummer”) hade hon inte spelat varken ”Samson”, ”Us” eller ”Fidelity”, de tre spåren jag lyssnat överlägset mest på. Inte för att jag egentligen var orolig för att hon inte skulle spela dem, men ändå. Såklart, när hon väl kom tillbaka in spelade hon alla tre på raken och jag kunde dö lycklig.

Nå, Regina Spektor levererade precis det jag och alla i publiken ville ha och jag kan definitivt tänka mig att se henne igen (men då vill jag sitta ner!).

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har skrivit om konserten.