9. Om Om essäer

Vissa idéer är helt enkelt för bra för att inte genomföras. Så är det bara och de gånger sådana idéer kommer över en ska man ta till vara på dem. Det var så jag lyckades att slutföra ett projekt och uppnå en – för mig – mycket stor framgång.

För enkelhetens skull ska vi dock ta det från början.

Våren 2009 läste jag litteraturvetenskap 2 vid Linköpings universitet. Det var en kurs som fortfarande kändes förhållandevis enkel och efter kurser om teori och om självbiografi hade jag skrivit min första akademiska uppsats, en B-uppsats om de postmodernistiska dragen i Fabian Kastners Oneirine, en uppsats som hade kunnat bli bra om jag inte slarvat och dragit ut på tiden så att när den lämnades in så var den inte riktigt färdig. Potentialen tror jag trots allt fanns. Nu spelar det inte så stor roll, B-uppsatsens bäring för framtiden är obefintlig och jag var nöjd med att vara färdig. Sista delkursen, som började när knopparna började spricka i slutet av april, skulle handla om essäer och essäism och vilken tid är bättre att studera essäer än våren? Med hjärtans lust kastade jag min i ämnet och försjönk snart i de mest märkliga och sinsemellan tydligt åtskilda texterna. Frågan jag och säkerligen många andra ställde sig, var om de här texterna verkligen hade något gemensamt överhuvudtaget? Namn susade förbi: Michel de Montaigne och Francis Bacon, Henry David Thoreau och Robert Luis Stevenson, Marcel Proust, Ellen Key, Virginia Woolf och Gunnar Ekelöf, Geoge Orwell och Frans G. Bengtsson, Peter Englund, Fredrik Sjöberg och Suzanne Brøgger. Alla hade olika ämnen, stilar, tilltal och alla påstods de skriva essäer. Det stod snart klart att det här inte skulle vara en enkel uppgift att tas med och att alla jag därefter skulle prata med om det hade olika sätt att se på vad en essä kan vara.

Jag ska vara väldigt tydlig: jag tvivlar på att min essä om essäer (med den krångliga titeln ”Om att skriva essäer och kanske framförallt den här essän”) som jag skrev som examination till kursen har någon större bäring, jag vet inte ens om den är så bra, men jag tänker likväl citera några stycken ur den för att den illustrerar åtminstone min begreppsförvirring på ett väldigt bra sätt.

Kanske är essäbegreppet så brett att det rymmer de artiklar jag skriver ett par gånger i veckan till min blogg. En tanke slår mig (en tanke född ur resonemanget att om Michel de Montaigne skulle levt idag hade han varit bloggare) och jag skriver ett inlägg om det för min egen skull. Jag letar efter något svar i min arbetsprocess men finner intet. Essäbegreppet är som ett DSM-system – ett system för att ställa diagnoser av mentala åkommor – vilket listar symptom som alla kan tillskrivas någon essä. ”Om texten har 2 (av alla godtyckliga tal man kan välja) eller fler av följande symptom är den en essä” är rubriken på den lista jag föreställer mig och jag synar den intresserat för att se om det jag skriver nu är en essä.
     Men listan är ännu inte skapad. Även den finns någonstans i Borges bibliotek för oss att upptäcka och trots att många utforskat det hela tidigare tvingas jag att skapa listan själv utifrån tidigare observationer: I gränslandet mellan vetenskap och litteratur, osystematisk, konstnärlig, erfarenhetsbaserad, försökande och undersökande, anektodisk, innehållande referenser, tilltal till läsaren, metareflekterande över texten, en process eller tankeverksamhet, personlig och subjektiv samt i gränslandet mellan fiktion och ickefiktion. Är det nu jag ska bedöma vilka kriterier jag uppfyller? Jag trodde det här skulle vara enkelt, roligt, för det var det jag sade till mormor när hon satt under äppelträdet på landet och frågade vad jag sysslade med i skolan.
     ”En kurs om essäer och essäistik”, svarade jag.
     ”Det låter tråkigt”, tyckte mormor sannolikt uppriktigt.
     Hon är knappast snar att döma ut mina i många fall vanvettiga upptåg och sysselsättningar – hon har haft sina chanser – men just essäämnet verkade inte falla henne i smaken. Jag kan inte klandra henne för essän är vagt definierad och är man inte insatt kan det mycket väl låta tråkigt. Jag ska nog låta henne läsa det här när jag är färdig och förhoppningsvis har jag då gjort klart för mig och för henne att det här inte är tråkigt. Inte tråkigt alls.

Och det stämmer, att skriva den essän är fortfarande det roligaste jag någonsin gjort som skoluppgift. Lite av den känslan är det jag försöker uppbåda när jag skriver den här självbiografiska texten, eller när jag skriver på min roman. Att helt återskapa den vore dock löjligt, varje text är unik och ska ge energi till sin författare på sitt speciella vis.

Hur som helst, att tänka om essäer var rotat i mig nu och jag återkommer ständigt till essän som form – vad nu det är? – i allt jag gör, allt jag läser, allt jag skriver. Det är både en välsignelse och en förbannelse.

Jag nämnde att min ovan citerade essä skrevs som examination till kursen, och det var naturligtvis inte bara jag som gjorde. Även ett tjugotal av mina kurskamrater gjorde så. Och idén som slog mig, den som var för bra för att inte göra någonting av, var enkel: om så vitt skilda författare som de ovan listade kan presentera så olika essäer så borde även vi studenter kunna göra det, vi borde således trycka upp våra essäer i en antologi, tänkte jag. Så jag började fråga runt bland personalen på universitetet, höra efter om det fanns några praktiska eller juridiska problem med att trycka examinationer. Till min stora lycka fanns inga sådana problem och jag började arbetet med att samla in essäer, se efter tryckmöjligheter, korrekturläsa, typsätta och sammanställa.

Ett halvår tog det från att jag fick ett ja från universitetet till att essäantologin Om essäer var färdig att säljas, och då var ändå råmaterialet – essäerna – redan skrivna. Jag vet inte om det är kort eller lång tid, men det känns som att jag har all anledning att vara stolt. Det var nämligen inte helt lätt, de flesta var väldigt positiva till idén, både studenter och personal, men att få folk att bidra med sina essäer var – mycket förståeligt, förvisso – knepigare. Det var trots allt en skoluppgift och de skriver man med speciella tidsramar, till en viss adressat med alldeles egna krav. Varför skulle en sådan text göra sig bra utanför sitt sammanhang? Jag förstod invändningen och hade inte för avsikt att pressa någon, men med facit i hand är jag säker på att ingen hade behövt vara orolig – texterna gör sig mycket bra i antologin. Att lirka med folk, tjata, böna och övertala (de som tidigt sagt att de ville vara med) tog fram till slutet av oktober, jag startade i början av juni.

Under tiden hade jag brottats med rent praktiska problem: hur ska texterna gå från ett dokument på min dator till en bok i boklådorna? Jag hade ingen budget och inget kapital och i skrivande stund är jag väldigt långt från att gå runt på det här projektet. Lyckligtvis finns det ju rimliga alternativ.

Genom spelmakandet tillsammans med de andra på Kaleidoskop kom jag i kontakt med det amerikanska print-on-demand-företaget Lulu. Det var ett alternativ för mig, även om det var rätt dåligt. Böckerna är dyra, frakten är dyr och distribution närmast omöjligt för en privatperson utan budget. Dock hade ett rykte börjat florera på internet (den mystiska platsen där alla rykten börjar), ett rykte om ett svenskt print-on-demand-tryckeri som till råga på allt dessutom hade förmånliga priser. Kunde det vara för bra för att vara sant? Nejdå, snart hade jag kontaktat Publit som tryckeriet hette och mycket på grund av deras exemplariska kundbemötande hade jag snart registrerat ett eget företag så att jag till fullo kunde utnyttja deras tjänster och Om essäer letade sig snart ut i boklådorna på nätet, till bibliotek och jag var, för en gångs skull, klar och nöjd med ett projekt jag påbörjat.

Visst, allting är inte perfekt, mot slutet av arbetet var läget mycket stressigt, jag hade en deadline som jag tvingat på mig och det gjorde att jag var tvungen att göra en av de viktigaste uppgifterna själv och i rask takt: korrekturläsning. Det mesta tror jag ordnades, men jag vet att en hel del också slank igenom min stressrättning. Det var inget vidare. Men allt som allt är Om essäer en framgång vilket blev som tydligast då den recenserades i Östgöta Correspondenten. ”Följaktligen är denna antologi ett antal essäer om essän. Detta dubbla lärande fungerar utmärkt väl och blir en lustfylld resa kring essäns möjligheter och begränsningar” och ”Linköpingsstudenterna har skrivit en lärd, humoristisk och charmig antologi om essäer. De är själva exempel på essäns suveräna förmåga att lära ut. Jag hoppas den blir väl spridd och läst av många” var bara två av de omdömen som värmde mitt hjärta en kall dag i slutet av januari 2010. Tack alla som gjorde det möjligt!

8. Om att alltid vara för kort

Jag är, och har under en längre tid varit, en meter och åttioåtta centimeter lång. En inte helt oäven längd i jämförelse med medellängden på män i Sverige som brukar beräknas ligga runt 181 centimeter. Detta faktum har inte hindrat mig från att under långa perioder av mitt liv känna mig ohjälpligt mycket kortare än alla andra. Det beror inte, vilket man lätt skulle kunna gissa, på att jag råkat umgås med enbart basketspelare på minst två meter. Nej, min umgängeskrets har varit ytterst varierad och ska sanningen fram så har jag nog – med ett fåtal undantag, naturligtvis – varit längst. Slutsatsen man måste dra är därför att min dvärgväxt varit psykosomatisk.

Återigen kommer jag se tillbaka på tonåren i min självanalys: Min kroppshållning har aldrig varit särskilt bra. Under en tid gick jag krumryggad som en lite för gammal farbror med lite för tung ryggsäck. Jag var förstås ingen farbror och några fysiska tyngder bar jag sällan med mig – eventuellt hade mina lågt sittande påsiga byxor och min oförmåga att ta händerna ur fickorna med saken att göra, men det kan jag inte svära på. Oavsett anledning så var min hållning katastrofal och min ömma moder tjatade på mig om att sträcka på mig, oftast både bildligt och bokstavligt. Jag vet att jag försökte, men det kändes alltid så onaturligt.

Och jag fortsatte att odla min puckelrygg. Jag gjorde det rätt länge utan att göra något åt det och till slut fick jag förstås ont i ryggen och svårt att röra mig. Lyckligtvis fanns hjälp att få, men kiropraktor (eller massör eller vad människan nu var) klämde och tryckte på mig och gav mig ett träningsprogram att köra varje dag för att ryggmusklerna inte skulle vara helt förtvinade. Det hjälpte, mina smärtor gick över och rörligheten kom tillbaka. Snart kom också hållningen tillbaka, men till skillnad från vanliga sedelärande romaner var det inget som kom och straffade mig för att jag inte skärpte mig på riktigt. Antingen hade min demon givit sig av eller så hade smärtorna berott på något annat, resonerade jag då.

Det skulle dröja ytterligare några år innan något inträffade på den fronten. För dramaturgins skull vore det ju bra om jag kunde säga att smärtorna kom tillbaka, vildare än någonsin tidigare, att jag led och lärde mig min läxa och att jag sedan dess håller mig rak i ryggen. Tyvärr är det inte så, och just därför är det kanske svårt att dra några lärdomar av just det. Det enda som hände var att jag rätade på ryggen. En dag kanske, eller som en process under en längre tid, jag vet inte, men som om jag inte varit närvarande tidigare upptäckte jag att jag sträckte på mig, tittade mot horisonten och inte på mina slitna gymnastikskor.

Nu är inte det här en text om hållning, sådant kan experter på området förklara och beskriva mycket bättre än vad jag någonsin kan. I jämförelse med sakkunniga räcker jag inte långt. Nej, min rygg och min hållning är inte bara en symbol för hur jag bör möta världen, de är också ett fönster som med oanad klarhet visar hur jag ser på sig själv. Det gäller förmodligen för de flesta dessutom.

Det finns två typer av mindervärdeskomplex. Den befogade och den obefogade. Den tidigare typen kallas ofta ödmjukhet och en av ödmjukhetens effekter är att man inser sina begränsningar inför uppgifter som är för svåra eller kunskaper man inte besitter. Det är inget fel att vara ödmjuk, tvärtom ser jag ödmjukhet som en dygd som bör praktiseras ofta och av många. ”Jante, jante!” ropar någon någonstans och jag kunde inte bry mig mindre om den utslitna gamla trasan som alltid kastas fram så fort man efterfrågar ödmjukhet. Ödmjukhet handlar om respekt, både mot sig själv och mot andra. Inte om avundsjuka eller något dolt behov av att alla ska ha det lika jävligt som en själv, vara lika dålig och må lika uselt. Låt oss gräva ned jantemantrat nu, en gång för alla. Tack.

Den andra typen är det som jag lider av, min psykosomatiska dvärgväxt. Det är svårt att avgöra om det är något djupare grundat som ligger bakom det hela, eller om det bara är ren och skär dumhet. Problemet kvarstår dock – när jag jämför mig med andra känner jag mig alltid mycket liten både i anden och i rummet. Att det visat sig så konkret som i att jag trots min längd alltid känner mig kort är kanske mest en lycklig slump som gör att jag kan skriva det här kapitlet. För visst är det så, sättet på vilket jag ser mig själv färgar ju inte bara min kroppsliga hållning, det fläckar ju även när allting jag gör, allting jag skriver, allting jag säger, hela mitt sätt att tänka stinker av det där ihopkrupna lilla spöket av en pojke. Det kanske är sött ett litet tag, något som man kan tycka synd om och försöka hjälpa, men i längden är det bara jobbigt och något som påverkar hur folk ser på mig. Jag vet ju om att jag inte är hjälplös, men ändå kan jag inte låta bli att rodna och skämta bort det när någon ber mig beskriva mig själv.

Inte skulle andra kapitlet om min fantastiska familj och min del i den se ut som den gör om jag hade haft en fullständigt nykter bild av mig själv fullständigt befriad från mindervärdeskomplex. Hade jag haft den bilden idag som jag målar upp av mig där kan jag helhjärtat garantera att någon text hade här inte funnits, det här projektet hade aldrig startats och än mindre underhållits och fortsatt. ”Och allting skulle givetvis resultera i något perfekt i sämsta fall” skrev jag för något kapitel sen och det är en ambition jag inte kan arbeta utan, oavsett om det slutar i succé eller i en brusten dröm.

Vad var det då som hände när jag äntligen rätade på ryggen? Svaret borde vara ganska tydligt vid det här laget: jag började, sakta men säkert, att se mig själv utan spegeln i Lustiga huset. Jag började värdera det jag kan och är bra på, se mina färdigheter och det jag kan bidra med på ett sätt som gör det värdefullt att ens försöka. Med insikten om att jag kanske inte var så tokig trots allt och att jag oavsett vilket skulle behöva dras med mig för alltid kunde jag ju lika gärna göra det bästa av situationen. Samtidigt har jag blivit bättre på att se vad det är jag faktiskt inte kan och ödmjukt lämna det åt någon som vet hur man gör (inte utan intresse att lära mig, dock).

Det här innebär inte att jag helt plötsligt blivit osårbar och oövervinnerlig. Det innebär dock att jag kan ge mig på projekt som det här eller Om essäer och känna att jag har det under kontroll och faktiskt kan föra det i hamn.

Tack vare min raka rygg har ni fått möjlighet att få en blick in i mitt inre och mina strävanden med ett begynnande författarskap (jag skriver det trots de ödesmättande tonerna sådana pretentioner kan slå an). Om det sen är intressant är jag inte rätt person att svara på, men det är mitt sätt. På samma sätt som det här projektet, den här boken om det nu blir en sådan, ska spegla det strävandet så försöker jag också få det att visa upp någon form av personlig utveckling. I och med det här kapitlet lägger vi den osäkre Martin åt sidan ett slag, vi får säkert möjlighet att återkomma till honom fler gånger, men för tillfället ska vi slippa honom.