Kategori Film

When You’re Strange

Originaltitel: When You’re Strange
Regissör: Tom DiCillo
Manus: Tom DiCillo
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 2 juli 2010
Längd: 86 minuter

I When You’re Strange försöker Tom DiCallo, med Johnny Depps röst, berätta sagan om The Doors och frontmannen Jim Morrison: en lika fascinerande som sorglig historia om ytterligare en artist som tappade greppet när trycket blev för stort. Alkohol, droger, skandaler och provokationer kantade hans karriär och skulle väl till slut, drygt 27 år efter att han kom till världen, ta livet av honom.

When You’re Strange är en väldigt nedtonad och avskalad dokumentär och består bara av arkivfoton och -filmer, samt en berättarröst som sparsamt kommenterar händelsera, binder ihop klippen. Det blir väldigt starkt, känns väldigt äkta och inte särskilt argumentativt. Att se blickarna mellan The Doors-medlemmarna när Morrison knappt kan genomföra sina nummer, att se klipp där fansen flockas runt honom, att se hur han sakta bryts ner. Ett sant rockstjärneöde, men likväl tragiskt. Och When You’re Strange är sannolikt det enda sättet som historien om The Doors kan berättas på. En dokumentär om bandet kan inte bli bättre än så här, kan inte innehålla något annat.

Det blir en kort recension. Kärnfull, förhoppningsvis, för When You’re Strange är verkligen sevärd oavsett om man är ett fan av The Doors eller ej.

Mr. Nobody

Originaltitel: Mr. Nobody
Regissör: Jaco Van Dormael
Manus: Jaco Van Dormael
Språk: Engelska
Land: Kanada, Belgien, Frankrike och Tyskland
Svensk premiär: 21 november 2009
Längd: 138 minuter

Skulle jag sammanfatta Mr. Nobody i en mening skulle den lyda något i den här stilen: ”Jag har ingen aning om vad det här handlar om, men det är briljant!” Det är just den känslan man lämnas med när alla försök att förstå återigen raserats av en märklig vändning eller ett hopp som man inte var beredd på eller inte kunde förutspå. Vill man förstå är Mr. Nobody inte att rekommendera.

Nemo (Jared Leto/Toby Regbo/Thomas Byrne) är den sista dödliga mannen på jorden. Hans sista dagar i livet följs av miljoner människor, hans sista andetag är stor underhållning. Av någon anledning har Nemo hamnat i en loop, ett virrvarr av tidshopp som tar honom till dagen då han tvingades välja mella sin pappa och sin mamma, sina giftermål, sina dödstillfällen. Det verkar vara många versioner av Nemo i omlopp och alla har de gått väldigt olika öden till mötes. Men känner inte Nemo av de olika jagen?

Det är en tämligen meningslös sammanfattning av handlingen. Jag inser det fåfänga i att försöka beskriva den, men kände mig ändå tvungen att göra ett försök. Det intressanta är att när man väl ser filmen så kanske man inte förstår allting, men det finns ändå en röd tråd och inom ramarna för filmen är det mesta rätt logiskt. Problemen uppstår när man försöker ta det hela utanför dess gränser. Mr. Nobody är en film som får en att tänka och som gör det väldigt jobbigt att göra det. Samtidigt handlar den om val, om drömmar, om ödet. Varje val vi gör påverkar allt annat: fjärilseffekten (en.wikipedia.org/wiki/Butterfly_effect).

Filmen är dessutom en fröjd för ögat, en visuell fest med allt från lätt surrealistiska miljöer, till parodiska, till helt urflippade och helt argylerutiga rum. Jaco Van Dormael har i Mr. Nobody lyckats göra en riktigt filmfest för oss som gillar konstig film. Därför är det kanske inte så förvånande att den inte nått särskilt långt, den har helt enkelt alldeles för hög tröskel och skulle sannolikt, av de allra flesta, dömas ut som på tok för konstig för att ses.

För min del? Ja, jag håller fast vid min enda mening: ”Jag har ingen aning om vad det här handlar om, men det är briljant!”

Bananas!*

Originaltitel: Bananas!*
Regissör: Fredrik Gertten
Språk: Engelska och spanska
Land: Sverige och Danmark
Svensk premiär: 9 oktober 2009
Längd: 87 minuter

Fredrik Gerttens dokumentär Bananas!* har vållat mycket uppståndelse. Oavsett vad man tycker om den har den uppnått något, uppfyllt sitt syfte. Blickarna har riktats mot banankompaniet Dole i synnerhet och mot storföretag i allmänhet, mot problemet med bekämpningsmedel och mot yttrandefriheten. Tre viktiga frågor, onekligen. Om Bananas!* får någon varaktig inverkan är dock svårt att avgöra.

Advokaterna Juan Domínguez och Duane Miller ska företräda tolv numer sterila bananodlingsarbetare i ett mål mot Dole Food Company. Det har visat sig att bananjätten medvetet använt ett bekämpningsmedel som vid kontakt med hud riskerar att orsaka sterilitet. I dokumentären får vi följa rättegången och herrarna Domínguez och Millers arbetet omkring den. Det är ett intressant mål som, med lite tur, kommer sätta spår även i framtiden. Systematiskt tummande på regler för att generera profit är inte okej, gör man så bör man åka dit. Dole försökte få dokumentären stoppad… Det talar nog sitt tydliga språk.

Problemet med Bananas!* är att den känns lite uddlös. Inte för att den inte är viktig, inte för att den inte gett resultat. Snarare för att dokumentären i sig saknar tydlig tes, något som gör att det inte bara blir ett referat av ett domstolsmål. För mycket fokus läggs på rättegången och för lite läggs på orsakerna till den. Det är inget jätteproblem, Bananas!* är väldigt sevärd ändå, men den kunde varit mycket, mycket starkare.

Några saker är dock pinsamt uppenbara. Dole och dess företrädare är synnerligen osympatiska typer och därför ska det mycket till innan jag skänker dem några mer pengar. Således har Fredrik Gertten och de arbetare målet egentligen handlar om, vunnit en seger. Dole ska inte bara betala skadestånd, sådana snedsteg ska stå dem dyrt även på marknaden för det är där de verkliga valen görs.

Copyright © Martin Ackerfors
Om litteratur, kultur och författande

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress