Kategori Betraktelser

Om krukväxter eller Att odla sin trädgård

När Francois Voltaire avslutade sin klassiska Candide med orden ” – Det är väl talat, svarade Candide, men vi måste odla vår trädgård.” var han sannolikt medveten om dess oklara betydelse. Åtskilliga tolkningar har gjorts, de flesta utifrån upplysningsidealen och de är säkert adekvata. För min del tänkte jag ta honom på orden. Vi måste odla vår trädgård.
     När jag fyllde tjugo, eller möjligen tjugoett, fick jag av min mormor en apostlalilja (Neomarica northiana). Jag var precis på väg att flytta hemifrån, eller så hade jag redan gjort det, och med ett snett leende räckte hon över den ståtliga växten och bedyrade att den var lättskött. Jag tog henne på orden, ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle räckt mitt tjugoåriga jag något levande som krävde arbete och hoppas på att det skulle överleva. Det vore helt enkelt inte särskilt klokt. Apostlaliljan följde med mig till Linköping och vattnades emellanåt, då och då när jag kom ihåg det, utan något större engagemang.
     En dag kom jag hem och såg att något märkligt hade hänt på ett av de långa smala bladen. Vad var det för något? Någon parasit eller sjukdom som glupskt tänkte sätta i sig min stackars växt? Nej, det såg inte särskilt farligt ut. Till slut insåg jag vad det var: en blomma, en liten blå och violett blomma samt några nya blad. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag bröt loss bladen och planterade dem i en ny kruka. Det var början på en märklig resa.
     Idag planterade jag nämligen ytterligare två skott från apostlaliljan och de står nu bredvid moderplantan. Hon ser stolt ut, moderplantan. Nästan lika stolt som jag är, för de två skotten jag planterade idag var förmodligen skott nio och tio i ordningen. Inte nog med att jag lyckats få växten att överleva, jag har dessutom fått den att vilja sprida sig i vår kalla, mörka värld där växtlighet, likt allt annat liv, verkar vara dömt till undergång.
     Likväl måste vi odla vår trädgård.
     När jag flyttade in i min andra lägenhet i Linköping, en lägenhet min polare precis skulle flytta ur, lämnade han efter sig ett paradisträd (Crassula ovata).1 Även den en lättskött växt tämligen passande för en person utan större hortikulturella ambitioner. Sen jag fick den har den växt enormt, väller ut ur den vita IKEA-krukan och ser ut att trivas där på min ena högtalare (den kanske uppskattar musiken?). För någon vecka sedan upptäckte jag att jag kanske vattnat den för mycket, rädd för att sommarhettan ska ta mitt kära träd ifrån mig. När jag hällde av den lossnade en stickling som jag ställde i vatten för att den skulle få lite rötter. Idag fick även den flytta till en riktig kruka i hopp om att den ska växa ikapp det andra paradisträdet.
     Jag är inte särskilt optimistisk inför framtiden för vår planet. Därför måste jag uppskatta ironin i att jag ägnar energi åt att odla och ta hand om en växt med namn taget från ett fenomen John Milton mycket riktigt förklarat förlorat. Måste vi odla vår trädgård? Måste vi verkligen det?
     Det är med hopp jag ser mina växter sträcka sina stjälkar mot himlen som om de vet något vi inte vet och ivrigt försöker uppmärksamma oss om dess hemligheter. Kanske är det så. Kanske är växternas ihärdighet och ofrånkomliga optimism det vi kommer bli tvingade att förlita oss på.
     I inflyttningspresent fick jag och min dåvarande sambo en fiolfikus (Ficus lyrata) som hennes katt smakade på direkt. Alla blad från den ståtliga växten föll av nästan omedelbart och jag var beredd att slänga bort den, kanske köpae en ny för att inte mamma skulle upptäcka mitt nederlag. Av någon anledning fick den stå kvar. Den nakna stammen stack visserligen i hjärtat på mig, men att slänga den var uppenbarligen jobbigare. En tid gick, den glömdes sakta bort. En dag upptäckte jag att ett nytt litet blad skjutit ut på toppen. Hade den överlevt? Visst hade den det. Idag har den fortfarande en naken stam som ivrigt påminner mig om dess historia, men högst uppe har nya blad växt ut, allting tyder på att den mår bra. Det är möjligt att det ska vara så (som datorfolk uttrycker det: ”it’s a feature, not a bug.”) men jag finner ändå tröst i fiolfikusens heroiska comeback.
     Fiolfikusen har blivit symbolen för att jag kanske inte är något krukväxtorakel, men att jag kompenserar det med talang och vilja. Jag överväger att slänga ut de tre stackars palmerna som redan från början fick en dålig start (men som Tom Smith i Seabiscuit, eminent spelad av Chris Cooper, säger: ”You know, you don’t throw a whole life away just ’cause he’s banged up a little.”) och ersätta dem med något större, något häftigare, något dyrare. Jag vet inte vad jag håller med med, det gör jag sällan. Istället läser jag in mig, som uppslukad, på olika växter. En monstera (Monstera deliciosa) kanske? Jag minns en sådan från mitt barndomshem, det prydde hörnet vid skivspelaren. Jag kände mig alltid väldigt liten intill den (och det var jag nog också), väldigt ödmjuk inför dess stora blad och dess respektingivande namn. Monstera. För några år sen skulle jag aldrig gissat på att jag idag skulle ha ett sug att tämja denna gröna best. Ingen utmaning är för stor. Inte rörande krukväxter, inte rörande något annat heller. Det är en resa.
     Mitt intresse är på en mycket basal nivå. Jag tycker det är roligt. Jag får energi av att hålla växterna vid liv, men jag kommer aldrig försjunka till den nivå av fanatism som den gode August Strindberg uppvisar i sin essä ”Min trädgård” ur Prosabitar från 1880-talet där han ivrigt förbannar diverse växter och skadedjur som förstår harmonin i hans paradis, om än uppdiktat. Jag tror mig inte ha något gemensamt med författaren; han en härjad själ, jag oftast lugn till sinnet. Kanske för att han vet mer och låter sig provoceras. Kanske för att våra trädgårdar är olika. Likt honom försöker jag att alltid bära med mig min trädgård (”Men jag har en vinterträdgård också, som jag kan, liksom den vise, föra med mig över allt, och i den har jag också infört några nyheter, som väl icke kunna kallas onödiga.”). Det den lärt mig är kunskaper jag alltid kommer ha nytta av oavsett om jag ska tämja en monstera eller nedtvinga ord på ett papper. Därför måste vi odla vår trädgård.

  1. Icke att förväxla med den i trädgårdar vanligt förekommande paradisbusken (Kolkwitzia amabilis).

Om en av de äldsta berättelserna som någonsin berättats

Det sägs att skräckfilmsmästaren Alfred Hitchcock alltid hade ett anteckningsblock på nattduksbordet. Det är inget konstigt i det, jag har det också, för likt Hitchcock har jag insett att sängen är en plats där idéer föds och även om jag ännu inte klottrat ner mer än fragment på mitt block så har det hjälpt mig en hel del.
     Hur som helst, en natt när Hitchcock i all stillhet låg och drömde kom en idé till honom. Halvt vaken, halvt fortfarande sovandes, kastade han sig på blocket och skrev ned det han visste skulle vara den bästa berättelsen han någonsin kommit på. Några sekunder senare, när det var satt på pränt, lade han sig ned och somnade om.
     På morgonen var han spänd av förväntan över den idé han skrivit ned under natten. Han satte sig upp, fattade tag om anteckningsblocket och läste den bästa historia som någonsin berättats: ”flicka möter pojke.”
     Om vi för en stund antar att det här inte är en skröna är det lätt att tro att Hitchcock skulle blivit besviken. Och kanske blev han också det, mannen med filmer som Psycho, Studie i brott och fantastiska Fönstret åt gården på sitt samvete. Jag vill dock gärna tro att hans upptäckt gladde honom, att han insåg storheten i det han just skrivit ned. Inte för att det var särdeles originellt, tvärtom, det är en av de äldsta historierna som berättats. Den har fängslat folk i årtusenden och den fungerar fortfarande. När den store Hitchcock skrev ”flicka möter pojke” slog han huvudet på spiken.
     Berättelsen är så rotad i oss att vi ofta snarare refererar till den än till kärleken och livet självt. När allting går bra kan vi, utan att tänka på det, säga ”det här är som en romantisk komedi” och går det mindre bra är det istället ett sorgligt romantiskt drama vi hamnat i. Det är naturlig, det är bara att acceptera att berättelserna styr. Att berättelserna styr inte bara det vi ser och hör utan även det vi upplever och känner. Det är den makt berättelser har.
     Anders Johansson skriver i sin essäbok Göra ont: Litterär metafysik om Natascha Kampusch och Wolfgang Priklopil. Ni känner till historien. En elektrikern som kidnappar en tioårig flicka. Han håller henne inlåst och förgriper sig på henne. Efter åtta år lyckas hon rymma, dock finns hela hennes tonår och uppväxt kvar i huset i Strasshof an der Nordbahn. Johansson menar, och jag håller med, att fallet med Natascha Kampusch varken är det kvantitativt eller kvalitativt värsta vi hört om eller kan bry oss om. Sen hänvisar han till litteraturvetaren Rainer Just som menar att kidnappningsfallet blev så uppmärksammat – vi känner ju alla till det – för att det följer logiken hos en kärleksroman. Just det, ”flicka möter pojke”.
     Men det är klart, det finns något olustigt i att jämföra ett märkligt och tragiskt kidnappningsfall med vår tids stora kärlekslitteratur eller -filmer. Att de alla följer samma narrativ vill vi helst inte kännas vid. När jag sätter mig för att se Notting Hill för fjortonde gången (inte för att den är särskilt bra utan för att den är så förbaskat svår att undvika) känner jag mig knappast särskilt nära Wolfgang Priklopils eller Josef Fritzls typ av kärlek, och tur är väl det, för annars skulle jag inte finna mycket glädje i filmvärldens lidelsefulla och banala kärleksberättelser. ”Nu pussas Hugh Grant och Julia Roberts igen, undrar just om Wolfgang Priklopil pussade Natascha Kampusch.” Det fungerar inte riktigt. Skulle vi resonera så skulle kärleksgenren sakta men säkert dö ut. Vi skulle inte klara av att hantera det. Istället matas vi med nya kärleksberättelser, må det vara prinsessbröllop eller glittrande vampyrers omöjliga kärlek till tonårsflickor. De är alla samma sak.
     Istället låtsas vi att Wolfgang Priklopil och Josef Fritzl är undantag, för att inte säga monster, och att deras berättelser är något annat än kärlekshistorier. Skräckhistorier kanske? Men även Hitchcock konstaterade sanningsenligt att ”flicka möter pojke” är en historia vi vill höra och –för den delen – berätta (sedan ett tag tillbaka har Dagens Nyheter en spalt där läsare får beskriva hur de mötte kärleken, för att ta ett exempel). När Norman Bates hugger Marion Crane till döds i duschen är det en akt av känslor, hans mamma-alter ego är svartsjukt och måste göra sig av med den objudna gästen. Passion, känslor, kärlek. Det stormar och snart förloras all vett och sans. Det kan vara allt från att man plötsligt fumlar, snubblar, slår sig, börjar stava fel, glömmer saker, svettas och är nervös till att man, ja, kidnappar tioåriga flickor i åtta år. Det följer ingen annan logik än kärlekens.

Nuets fantastik. En studie i närvaro eller En dag på djurparken

Om vi för en liten stund bortser från det som har varit finns det en hel del att hämta i ett besök på Kolmårdens djurpark. Om vi bortser från det som har varit kan jag berätta en helt annan historia. Den börjar med en fråga.
     ”Vill du följa med till djurparken?” frågade min syster Maria. Jag lätt förmodligen rätt skeptisk när jag förhörde henne om omständigheterna kring utflykten, men när jag förstod att det var Maria och mamma som ville ha mig med blev jag genast intresserad. Det var länge sedan jag var på djurparken (vilket framgår av mitt andra inlägg) och jag var nyfiken på vad som hänt sedan sist. Jag hade ju sett otaliga reklamer om ”Marine World” och ”Tiger World” (namn som inte kan uttryckas utan sarkasm, förvisso) och varje ovanligt litet djur som får en ovanligare liten unge renderar ju publicitet och rubriker. Det var klart att min systers fråga bara kunde besvaras med ett ”ja”.

Vi rullade in på parkeringen vid kvart i elva. Förväntansfulla alla tre, tror jag, men det var framförallt på Maria det syntes. Jag har alltid tänkt på Kolmårdens djurpark som en enorm anläggning, ett område som man behöver två, kanske tre dagar för att till fullo uppleva. Därför var jag lite konfunderad över hur vi skulle hinna med allting på de sex timmarna som var kvar till parken stängde. Det var bäst att skynda på!
     Vi gick in, såg i vanlig ordning inga lodjur och övervägde idén att starta en djurpark med bara mycket skygga och ovanliga djur. Så skygga och ovanliga att de inte finns i djurparken alls, allt som finns är tomma inhägnader. Nå, vi enades hur som helst om att skippa Bamses värld och tittade på den i frihet utdöda Davidshjorten, på salamandrar, påfåglar, björnar, visenter och präriehundar. Klappade på hästar, grisar, getter, får och andra lantdjur. Sen såg vi snöleopard (som blev huggormsbiten), tapir, nandu, mara, capybara och alpacka. Kamel, jak och kulan. Surikat, icke att förglömma! Det var egentligen inte särskilt nytt, men det kändes ändå fräscht och intressant. Till min stora förvirring hade jag dessutom helt glömt i vilken ordning områdena låg. En gång i tiden hade jag koll.
     Det jag kände mig mest förväntasfull inför var just vad de gjort hos tigrarna, dels för att jag hört en del om det, dels för att mitt återvunna djur- och naturintresse fått mig nyfiken på dessa utrotningshotade men likväl stolta kattdjur. Det vi möttes av översteg vida mina förväntningar. De hade snyggat till hela området, gjort en asiatisk miljö, sett till så att man kommer oändligt nära. Man känner sig liten när en tiger står med tassarna mot rutan bara ett par decimeter ifrån en. Man känner sig liten när man tänker på hur nära tigrarna är att helt försvinna, precis som så många andra arter (men det här är inte inlägget där det ska diskuteras). Av allt vi såg var tigrarna det som mest hänförde mig.
     Vi såg på sälarnas föreställning. Även den var uppfräschat, åtminstone på ytan. Det är fascinerande djur och jag tycker att de förtjänar ett bättre öde än att bli rekvisita i en piratshow, för det var vad de hade ändrat det till. Jag gillar pirater, men jag är inte säker på att de gör sig särskilt väl på Kolmårdens djurpark. Det känns lite billigt…
     Jag hoppar över delfinerna, jag hoppar över aporna (hur häftigt det än är att de äldsta schimpanserna är födda 1972), det är tyvärr inget jag kan skriva något om.
     Det var med visst vemod, en helt annan typ av vemod mot det jag skrev om i andra inlägget, som vi kom till savannen och närmare bestämt noshörnings- och elefanthuset. Jag visste att alla djuren bytts ut sedan jag var i djurparken senast. En sjukdom spred sig och slog ut alla djuren. Otroligt tragiskt och jag vet inte om den biten av djurparken någonsin hämtade sig. Det var nästan spöklikt att gå där. Det var bekant och en elefant är alltid en elefant, kan man tycka, men det är inte så. Det ligger något i luften som jag tror inte hade något med mig att göra.
     Och när vi hade gått igenom hela djurparken och delar av den två gånger, var klockan inte mer än tre. Djurparken hade krympt, inte lite utan något ofantligt. Och det kändes inte som att det saknades något, speciellt inte när vi satt en halvtimme tre kvart på en utkiksplats och såg ut över Bråviken och Vikbolandet, då var det inte helt dumt.

Tack mamma och Maria för att ni bjöd med mig och gav mig en trevlig dag. Jag hoppas det blir fler.

Här nedan ser ni ett urval av de bilder Maria tog och fler ser ni här.

Copyright © Martin Ackerfors
Om litteratur, kultur och författande

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress