Nonfiction

Originaltitel: Nonfiction
Författare: Anders Johansson
Utgivningsår: 2008
Tryckår: 2008
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 260
Förlag: Glänta produktion
ISBN: 978-91-976842-4-8

Alltför mycket av det som utger sig för att vara essäer vet exakt vart det är på väg och varför. Alltför ofta rör det sig om ett skrivande utan risktagande. Ambitionen här har varit att göra något annat. Inte att åstadkomma ett skrivande vars främsta funktion är att presentera en färdig tanke, utan att närma sig ett skrivande som är tänkande; ett skrivande som är objekt lika mycket som subjekt, som måste riskera haveri för att överhuvudtaget vinna något.
     [...] Det här är ett försök.

Så skriver Anders Johansson i sitt förord till Nonfiction där han ämnar göra ett försök att inte bara dissekera inte bara litteratur och media utan hela samtiden med dess politiska och kulturella tjuv- och rackarspel. Vad är fiktion, vad är fakta och vem kan man lita på? Inga enkla frågor, till synes, men intressanta i den form Anders Johansson (och hans eviga följeslagare Gilles Deleuze, som i sig framstår som en tänkare man borde fördjupa sig i) behandlar dem. Det här är ett försök att recensera Nonfiction med den överhängande risken att jag inget förstått. För min del är det inte det viktiga.

Det viktiga är de tankar och idéer som Nonfiction väcker. Nonfiction är en polemisk text, inte nödvändigtvis provocerande, men helt klart kontroversiell i sitt utforskande av det hittills vedertagna. Till en början behandlar Anders Johansson främst litteraturen och dess förutsättningar ur en rad perspektiv, bland annat författarens situation och hur man gestaltar autencitet. Så långt är allting lugnt, men ju längre in i försöket jag som läsare tränger desto mer inser jag att det stora undersökningsobjektet är bredare än gängse definition av ”litteratur”. Det handlar lika mycket om politisk eller historiskt skrivande. Att vinnaren skriver historien är uppenbart, men vad får det för konsekvenser? Bland annat att Mel Gibson kände sig tvingad att använda en Jesusrobot i The Passion of the Christ för att James Caviezel inte var bildlik nog. En paradox i många nivåer naturligtvis.

Jag kan inte säga att jag håller med Anders Johansson om allt, han framstår som en betydligt mer övertygad person än jag är, men jag köper hans argumentation och till stor del nickar och tänker att ”ja, nog ligger det något i det alltid”. Sen tar tankarna fart och jag inser att jag rycks med i hans övertygelse. Är det verkligen si? Är ditten verkligen ett självändamål? Självklarhet undersöks och det tycker jag om!

Anders Johansson har dessutom den goda smaken att skriva väldigt trivsamt. Utan att bli dryg eller (överdrivet) raljant skriver han rätt beskt och samtidigt mycket roligt. Ett av mina favoritcitat kommer från förordet och handlar om en av anledningarna till att Nonfiction alls blev till. Kanske roas jag extra på grund av innehållet i citatet, men alldeles oavsett tycker jag det är roligt. Det handlar om Folkpartiets Cecilia Wikström som lade in en motion om en litteraturkanon:

Folkpartiets kanonvurm kan framstå som harmlös, ja nästan gullig i sin oskuldsfullhet; det kan framstå som ett allt annat än gulligt koncentrat av de senaste årens politiska utveckling. Citatet ur Wikströms motion röjer inte bara en viss litteratursyn, utan också – om än mindre markant – en viss människo- och samhällssyn.

Är man lättprovocerad är Nonfiction inte värd besväret, men jag tror att man – oavsett om man håller med Anders Johansson eller ens bekänner sig till den del av den politiska skalan som Johansson till synes sluter sig – kan få ut väldigt mycket av den. Givetvis kommer man komma med invändningar då och då, men jag tror man måste ta sig igenom hela Nonfiction innan man fäller sitt omdöme. Det är som sagt ett försök och ett risktagande.

Till vildingarnas land

Originaltitel: Where the Wild Things Are
Regissör: Spike Jonze
Manus: Spike Jonze, Dave Eggers och Maurice Sendak
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 29 januari 2010
Längd: 101 minuter

Max (Max Records (ja, han heter så)) bråkar med sin mamma och rymmer hemifrån. Efter några dagar till sjöss driver hans lilla båt iland på en till synes helt vanlig ö. Men befolkningen på ön är långt ifrån vanlig. Där bor nämligen vildingarna. Lurviga djurliknande jättar – stora, starka och mycket brutala. Till en början hotar de att äta Max, men denne utger sig för att vara deras kung och snart är de vänner, för vildingarna behöver en kung som kan bota deras sorgsenhet. Det går till en början bra, men Maxs lögn kan inte hålla för alltid.

Det är väldigt lätt att låta sig luras av ytan, tro att Till vildingarnas land är en gullig barnfilm för hela familjen. Så är inte fallet. Det är en film, ja, visserligen efter Maurice Sendaks bok från 1967 men likväl en film. Gullig är den definitivt, men det är inte någon barnfilm. Jag tror kanske inte att barn skulle fara illa av att se den, men den är väldigt känslosam och spelar mycket på just känslor. Jag menar, jag blev tårögd och illamående av vissa bitar av filmen. Att vildingarna är drabbade av sorgsenhet (som om det vore en sjukdom) är fantastiskt bra och samtidigt mycket hjärtskärande. Och så är det mesta i filmen, bara man tänker efter vad som faktiskt händer och sägs. Kanske blir upplevelsen starkare för en vuxen som ser den än för ett barn, det är svårt att säga.

Kostymerna, för vildingarna är kostymer, är helt fantastiska, märkliga blandningar av djur med horn och huggtänder. Sjukt snygga och jag skulle göra vad som helst för att få ha en sådan dräkt. Eftersom väldigt lite är (läs: påstås vara) datoranimerat och trickfilmat blir just den biten än mer imponerande. Det de gör med dräkterna är helt galet, sjuka stunts och märkliga hopp. Häftigt är vad det är.

Till vildingarnas land var inte riktigt vad jag förväntat mig (jag hade förväntat mig en ullig, gullig familjefilm) men när jag hade kommit över den initiala chocken var det bara att njuta. Jag saknar kanske det där lilla extra som hade tagit den till oanade höjder, men den är bra och sevärd, trots allt.

Skrattet och glömskans bok

Originaltitel: Kniha smíchu a zapomnění
Författare: Milan Kundera
Översättare: Lennart Holst
Utgivningsår: 1978
Tryckår: 1987
Originalspråk: Tjeckiska
Sidantal: 253
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 91-0-047286-7

Jag tror – nej, jag är fast övertygad – om att bra böcker har potential att säga något om oss själva. Innan jag läste Skrattets och glömskans bok trodde jag bara det gällde bra böcker, men så var inte fallet. När jag läser Skrattets och glömskans bok av tjecken Milan Kundera, som ofta nämns i nobelprissammanhang, blev det än mer uppenbart vilken typ av böcker jag inte gillar.

Med sju sinsemellan åtskilda berättelser försöker Milan Kundera sätta förtryckets Tjeckoslovakien och dess medborgare i ett sammanhang, både politiskt och filosofiskt. Det är folk som är förföljda, folk med sexuella behov och krävande mödrar och amerikanska studentskor som diskuterar teater. Det är naturligtivs mycket svårt att dra några slutsatser om berättelserna bara genom mina korta sammanfattningar, men jag kan avslöja att det inte blir mer spännande än så. Tvärtom faktiskt, Milan Kundera lyckas med oanad precision slå an en snarast oändligt tråkig och ointressant ton som snarast blir plågsam att försöka sätta sig in i. Trots bokens ringa längd blir det nästan oöverstigligt att läsa klart den. Det är helt enkelt inte givande på något plan.

Men filosofiskt då, vad försöker han säga? Jag vet inte. En bekant sade att det handlade om ”livets intighet” eller något liknande. Det är möjligt, bokens intighet handlar det garanterat om. Problemet är att Milan Kundera framstår som en författare som vill säga mycket, har mycket att säga, men hans framställning är framförallt skendjup. Den ger sken, med formuleringar och metaforer, av att vara en riktigt djuplodande mästerverk, men när man skrapar på ytan inser man att det inte är så. Inte alls (det här håller vissa av er säkert inte med om, och det är så det ska vara). Mitt favoritexempel är en rätt tramsig passage om prioriteringar och tankehorisonter där någon bryr sig mer om päronträd än om pansarvagnar – ämnen som i sig är intressanta, men som här mest känns lillgammalt.

Jag ska inte sticka under stol med att jag tyckte Skrattets och glömskans bok var riktigt dålig, helt utan läsvärde. En sak har den dock gett mig, insikt om att jag inte borde läsa vittneslitteratur om det inte finns något annat i den än bara vittnesbörden.

Copyright © Martin Ackerfors
Om litteratur, kultur och författande

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress