RSS

Virvlande löv

0 kommentarer Av Martin Ackerfors Sparad i Litteratur, Recensioner Taggad med , , 8 februari 2010 @ 9:07

Originaltitel: La hojarasca
Författare: Gabriel García Márquez
Översättare: Peter Landelius
Utgivningsår: 1955
Tryckår: 1983
Originalspråk: Spanska
Sidantal: 173
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-14400-5

Jag känner mig lite som en historiker med glasögonen på nästippen söker finna rötterna till, i mitt fall, Gabriel García Márquez författarskap. Och även om jag inte är hänförd av fyndet så kan jag ana (visserligen med facit i hand, det medges) vartän det bär av efter den nobelprisbelönade colombianens debutbok Virvlande löv.

Skådeplatsen är Macondo, den tidlösa byn som Gabriel García Márquez återkommer till gång efter annan, och den allmänt föraktade läkaren har precis tagit sitt liv. Ingen sörjer hans död, de flesta hoppas snarare att hans lik ska få ruttna i ensamhet. Men byns vilja motsätts av tre personer: en överste i republikens armé, hans dotter och hennes lille son, och det är genom deras perspektiv och minnen vi får bilden av hur läkaren lyckades få hela byn emot sig.

Jag är ju som bekant inte jätteförtjust i att författare strösslar med perspektiv i sina böcker, här fyller det dock en funktion som jag till viss del kan uppskatta. Det är ett steg i rätt riktning, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att Gabriel García Márquez skulle varit djärvare, mer utmanande med vad de olika personerna lägger märke till och hur de sett på sina gemensamma minnen. Samtidigt är historien tyvärr inte särskilt intressant, det går lite på tomgång vilket känns ovanligt i ett författarskap som i övrigt bjuder på mycket tät prosa. Det är en debutbok, förstås, och han har ju haft möjlighet att förfina sitt språk och sitt innehåll mycket efteråt.

Virvlande löv är nog det svagaste jag läst av Gabriel García Márquez hittills, jämte Om kärlek och andra demoner. Det är alls ingen dålig bok, men när man blivit bortskämd med allt det andra fantastiska känns Virvlande löv lite tam och tråkig.

The Men Who Stare at Goats

0 kommentarer Av Martin Ackerfors Sparad i Film, Recensioner, Rekommenderade Taggad med , , , 6 februari 2010 @ 6:27

Originaltitel: The Men Who Stare at Goats
Regissör: Grant Heslov
Manus: Peter Straughan och Jon Ronson
Språk: Engelska
Land: USA och Storbritannien
Svensk premiär: 5 februari 2010
Längd: 94 minuter

Någon gång under Vietnam-kriget var det en överstelöjtnant vid namn Jim Channon för sig att amerikanska försvaret borde inrätta en armé vars organisation bygger på New Age. Det låter förstås helt befängt, men Jim Channon trodde på att någon form av harmoni kunde uppstå genom politiken med militären, First Earth Battalion, som bas. Om vi fortsatte att utöka vara intressesfärer som vi gjort tidigare från flock, via stam, territorium och nation, vidare till planet så skulle allting bli bra. En fantastisk tanke naturligtvis. Nu verkar det ju inte som att några framsteg har gjorts, men när tanken filmatiserades (efter Jon Ronsons bok) fick vi åtminstone en sjukt skön komedi. Det kan vi tacka Jim Channon och hans First Earth Battalion för.

The Men Who Stare at Goats handlar om journalisten Bob Wilton (Ewan McGregor) som desperat efter att hans fästmö dumpat honom söker sig till krigshärden Irak för att visa sig på styva linan så att fästmön ska komma tillbaka till honom. Där stöter han på Lyn Cassidy (George Clooney) som, efter många om och men, börjar berätta om arméns hemliga program för psykiska krafter. Till en början skeptisk fascineras Bob ändå av tokstollen Lyns historier och ju längre det går desto mer tror han på att New Earth Army faktiskt finns och att deras psykiska krafter faktiskt fungerar. Till viss del.

Såhär efter att ha sett filmen inser jag att handlingen har ett lite ojämnt tempo, det var ingenting jag tänkte på när jag väl satt och såg den – tvärtom, då var jag helt inne i filmen, berusad av den fantastiska idén. Hur som helst, berättelsen är lite ryckig och ibland är det svagare bitar som tyvärr gör att helhetsintrycket dras ned en smula, inte mycket, men tillräckligt för att det ska vara värt att påpeka. Men det är å andra sidan det enda negativa jag har att säga om filmen. Den är nämligen sjukt rolig på ett sätt som passar mig och som inte nödvändigtvis är svart humor. Det absurda i hela idén förnekas inte, men det förlöjligas inte heller. Det finns något bakom, under, och det presenteras med viss kärlek till det presenterade.

Den stora anledningen till att jag blev intresserad av filmen från början var väldig enkel. Smaka på namnen: Ewan McGregor, George Clooney, Jeff Bridges och Kevin Spacey. Samtliga tillhör de skaran skådespelare jag håller som de främsta manliga i Hollywood. Och de gör mig definitivt inte besviken, för alla är de snarast perfekta i sina gestaltningar, klockrena trots det absurda. Framförallt George Clooney imponerar stort som å ena sidan machosoldat, å andra sidan deltidshippie. Karaktärerna de har att leka med går ju inte heller av för hackor, så otroligt sköna typer. Halvt misslyckade, ofta rätt korkade i bästa bröderna Coen-anda.

The Men Who Stare at Goats är utan tvekan den bästa krigsfilmen jag sätt på mycket länge. Handlingen är inte 100 %, men nära nog. Karaktärerna och skådespelarna är förbluffande bra och filmen är härligt rolig och absurd. Förmodligen bland det bästa som går på bio nu och det finns ingen anledning till att vänta med att se den.

Om matignorans

7 kommentarer Av Martin Ackerfors Sparad i Betraktelser, Konst, Religion/Filosofi, TV/Media Taggad med , , , , , 5 februari 2010 @ 10:16

Mat är uppenbarligen känsligt, och på senare tid har det visats allt tydligare att det är bättre att tiga ihjäl sanningen om var maten kommer ifrån än att faktiskt ta upp det till diskussion och fundera över varifrån det man stoppar i sig kommer. I Västerbotten Direkt (och i P1 där jag först hörde om det) på radio (länk till nyheten) rapporterades om fotografen Erik Lindegren som följt och fotograferat ett slakteri och hur djuren tar sig från hage till mage, i princip. Utställningen Walls of Glass visades tidigare i Vilhelmina och Lycksele utan några invändningar, men när utställningen skulle visas i Umeå uppstod en diskussion om att bilderna ”kunde vara för starka för eleverna”. En fånig invändning som gjorde att Erik Lindegren valde att strunta i att ställa ut sina fotografier. För hemska tanke om barnen skulle bli upplysta nog att sluta äta kött.

Nu senast, rapporterar SvD, att Henrik Schyfferts, Erik Haags och Lotta Lundgrens Landet brunsås på Sveriges Television stoppats på grund av att den peruanska familjen som var med och åt marsvin inte längre ville delta. Givetvis ska deras vilja respekteras, men jag har svårt att tro att det är ett beslut utan påtryckningar utifrån. För marsvinet är ett matdjur som fötts upp för att bli mat, men det är förstås problematiskt eftersom det i Sverige bor marsvin i burar som husdjur åt barn. Eller? Varför skulle det vara ett problem? Vi äter griskött trots att folk har minigrisar som sällskapsdjur. Det är klart att det är problem om man börjar äta upp marsvinet Sture som lilla Stina, 7 år, älskade så mycket. Men det är knappast det det handlar om här.

Gemensamt för de båda händelserna är att det uppenbarligen är bättre att ignorera varifrån maten kommer, vad vi äter och hur det kommer sig att vi äter just det vi äter. Diskussionen som kan uppstå är inte önskvärd, och jag kan inte förstå varför? Maten kan inte vara en fredad zon, kött kan inte vara så kontroversiellt att inte alla, även elever, borde få veta hur det går till när djuren slaktas och det får aldrig bli ett tabu att visa upp olika matkulturer. Är det en så hemsk tanke att vi, befolkningen i Sverige, får så pass mycket information att vi börjar göra aktiva val i vår matkonsumtion?

Jag äter kött. Jag borde inte göra det och skulle jag behöva döda min egen mat skulle jag hellre sluta äta kött. Jag är en hycklare, men jag tiger inte ihjäl diskussionen och jag slutar inte fundera över varken den etiska aspekten eller hälsofrågan. Det är en viktig fråga och jag tycker att alla bör ges möjlighet att ta sina egna beslut baserade på fakta, inte på tradition eller ignorans. Så visa slakterier och marsvinsmiddagar, och följ upp det med diskussion.

Läs äldre poster

Copyright © Martin Ackerfors
Om litteratur, kultur och författande

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress